Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Samexistens mellan vilda och tama djur fungerar inte alltid smärtfritt. Pastoralister, vars djurhållning bygger på att gå med djuren dit bete finns, så kallad frigående betesdrift, påverkas i stor grad av det vilda djurlivet. Ett stort problem för pastoralister i vissa områden i Afrika är gnuer. Djurhållarna påverkas genom konkurrens av bete samt andra begränsade naturresurser, och sjukdomar. Dessa faktorer påverkar pastoralisters ekonomi och lönsamheten i arbetet de utför.

Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka olika faktorer med vilda gnuer som påverkar hållningen av nöttamboskap i östra Afrika och i vilken utsträckning de påverkar. Det undersöks huruvida förändrad skötsel och eventuell sjukdom, p.g.a. gnupåverkan, kan reduceras. Till sist undersöks påverkan på gnuer från människan.
Konkurrens om resurser är ett problem främst under torrperioderna. Vilda betesdjur fyller dock en viktig funktion i pastoralisters djurhållning i form av skydd mot predation. Om tamboskap betas i stora gnuhjordar blir gnun ett alternativt byte till tamboskap, och färre herdar behövs då för att vakta tamboskapen mot rovdjur.

Gnu och nöt har flertalet gemensamma sjukdomar. Bland dessa finns elakartad katarralfeber, theilerios och mul- och klövsjuka. Sjukdomen som främst associeras med gnuer och problematiken kring dessa är elakartad katarralfeber. Sjukdomen är en herpesvirussjukdom med mycket hög dödlighet hos nöt med stora ekonomiska förluster som följd. Gnuer är asymptomatiska bärare och gnukon för över viruset till sin kalv. Sjukdomen sprids till nöt från gnukalvar, vilka utsöndrar viruspartiklar genom kroppsvätskor. Detta pågår till dess att kalven blivit ca tre månader gammal och viremin avtar. Tamboskap smittas alltså framförallt via kontaminerat bete där gnukalvar utsöndrat virus.

För att undvika sjukdomen måste pastoralister flytta sina djur från områden med kalvande gnuer, då det ännu inte finns något fungerande vaccin på marknaden. Djurflytten leder till ekonomiska förluster bl.a. till följd av kostnader att driva dubbla hushåll, minskad tillväxt hos boskapen till följd av användande av sämre betesmarker samt produktionsförluster under tiden boskapen hålls från hemmet. Vidare får man problem med andra sjukdomar, så som den fästingburna dödliga sjukdomen theilerios, när nya mer fästingtäta betesmarker tvingas användas. Hotet från gnun är i allra högsta grad befogat, då konsekvenserna av sjukdomen är väldigt stora. Tills ett adekvat vaccin finns tillgängligt behövs åtgärder för att reducera problemet. Exempel är myndighetsbidrag till drabbade och kartläggning av betesmarker med drönare för att minska arbetsbördan vid djurflytt. Dock är ett vaccin den enda slutliga lösningen på problemet.

Sen 1970-talet har gnupopulationen minskat drastiskt. Dels till följd av fluktuationer i regn, men även till följd av stängsling och habitatförlust för gnun. I östra Afrika sätts idag upp stängsel för att hindra vilda djur från att beträda odlad mark, korsa vägar och ta sig in i städer. Detta hindrar gnuns migrationer och bidrar till en habitatförlust med sämre bete då bördig jord odlas upp, minskad vattentillgång och minskad åtkomst till parningsplatser. För att åtgärda detta problem måste man satsa på vildmarkskorridorer under eller över stora vägar och stängslade sträckor.

Co-existence between wild and domestic animals do not always work without trouble. Pastoralists, who free range graze their animals, are widely affected by wildlife. A big problem for pastoralists is wildebeest. The animal keepers are affected by competition about limiting nature resources, and by diseases. These factors affect the economy and profitability of pastoralists.

The aim of this study is to examine different factors with wildebeests who affect traditionally keeping cattle in eastern Africa, and to which extent. It is examined whether changed management and potential disease due to wildebeests can be reduced. Lastly, it is examined whether humans have an impact on wildebeests.

Competition about resources is mainly a problem during dry seasons. Although, wild grazer helps keeping predation of livestock down. If cattle and wildlife are kept together, the wild grazers become an alternative pray for predators. This will reduce the amount of herders necessary.

Wildebeests and cattle share diseases as malignant catarrhal fever, theileriosis and foot-and-mouth disease. The disease mainly associated with wildebeests is malignant catarrhal fever. It is caused by a herpesvirus and the mortality is considered almost 100% in cattle. This comes with a big economic impact. Wildebeests are asymptomatic carriers and the cow passes the disease through to its calf. The disease is spread to cattle from wildebeest calves, which sheds viral particles via body fluids. This goes on until the calf is about three months old and the viremia is reduced. The calf carries the virus through its entire life. Virus has been detected in placenta, but not in fetal membranes nor fetal fluids. Cattle is infected by contaminated pasture where wildebeest calves have shed virus.

To avoid the disease, pastoralists have to move their cattle during wildebeest calving season, due to no vaccine available. The moving of animals leads to big economical losses due to costs in keeping two households, reduced growth in cattle because of use of lower quality pastures and production losses whilst animals are kept away. Furthermore, problems with new diseases occur, such as the deadly tick-borne disease theileriosis, due to use of new, more tick-tight pastures. Because of the big consequences, the threat from the wildebeest is an issue with great concern. There are need of actions until a vaccine exists. Some examples are government funding to affected animal keepers and mapping of pastures using drones to reduce the workload in moving cattle. A vaccine is the only final solution.

Since the 1970´s, the wildebeest population has reduced drastically. Partly due to fluctuations in rain, but also due to fencing and wildebeest habitat loss. Today, more fences are put up in eastern Africa to prevent wild animals from treading farmland, crossing roads and enter cities. This also prevents the wildebeest migrations and contributes to habitat losses with lower quality pastures, due to fertile soils being cultivated, reduced water access and reduced access to breeding sites. To remediate this problem it might be necessary to build wildlife corridors beneath or across big roads and fenced sections.