Home About Browse Search
Svenska


Norstedt, Cecilia, 2019. Valpsjukevirus – ytterligare ett hot mot den biologiska mångfalden?. First cycle, G2E. Uppsala: SLU, Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health

[img] PDF
386kB

Abstract

De senaste 40 åren har man sett en drastisk minskning av den biologiska mångfalden och man beräknar att vilda djurpopulationer har minskat med 60 % sedan 1970. De största hoten mot den biologiska mångfalden anses vara förlust av habitat och överexploatering, men infektiösa sjukdomar finns listade bland de fem största hoten.

Valpsjukevirus tillhör genus Morbillivirus, familjen Paramyxoviridae och är nära besläktat med exempelvis boskapspest, mässling och peste des petites ruminants. Viruset orsakar systemisk infektion hos värddjuret och ger allt från till subkliniska infektioner till encefaliter med svåra neurologiska symptom och i värsta fall död. Sedan upptäckten av viruset 1905 har viruset spridit sig över hela världen och idag finns 18 olika geografiska linjer utav viruset. Redan då det upptäcktes visste man att det kunde överföras och infektera andra arter inom familjen Canidae. De senaste 30 åren har man dock sett en spridning till samtliga familjer inom ordningen Carnivora och arter inom ytterligare fyra olika ordningar - Rodentia, Artiodactyla, Proboscieda och Primates. Några av de senaste utbrotten hos bl.a. herbivorer och primater har lett till misstankar och oro om att viruset potentiellt kan drabba både våra produktionsdjur och människor.

Denna litteraturstudie syftar till att utreda huruvida valpsjukeviruset utgör ett hot mot vilda djur och hur man i sådant fall kan förhindra smittspridningen av viruset och uppkomst av sjukdom bland dessa.

Anledningen till valpsjukevirusets unika förmåga att byta värddjur är ännu inte helt kartlagd men mycket tyder på att virusets hemagglutininprotein och värddjursreceptorn SLAM spelar stor roll för virusets förmåga att infektera nya värddjur. Genetisk drift hos H-proteinet orsakar förändringar i affinitet och interaktion mellan H-proteinet och SLAM, vilket troligen är den mest bidragande faktorn till virusets förmåga att byta värddjur.

För att en smitta ska kunna bli endemisk krävs i regel stora djurpopulationer eller ständig närvaro av virusreservoarer. Hundar har länge ansetts vara den enda reservoaren och i områden där man sett stora utbrott bland vilda djur har man infört massvaccination bland hundar för att förhindra vidare smittspridning. Även om detta gjort att utbrottens omfattning reducerats har man fortfarande sett utbrott bland vilda djur trots omfattande vaccinering. Detta tyder på att det finns fler reservoarer som för oss ännu är okända.

Att förhindra smittspridning till och mellan vilda djur är allt annat än enkelt. Det finns i dagsläget flera vaccin som har god effekt hos hund men som har visat sig ha varierande effekt hos vilda djur – allt från mycket gott skydd till sjukdomsutbrott och död orsakad av vaccinering. Detta innebär att det i dagsläget i stort sett är omöjligt att ta fram en enhällig behandlingsstrategi för samtliga vilda djur. Istället kommer en utredning behöva göras i varje enskilt fall gällande närvaro av reservoarer, behandlingsmetod och administreringssätt. Fortsatt forskning kring området kommer att vara av högsta vikt inte enbart ur ett bevarandebiologiskt perspektiv utan också ur såväl ett produktionsperspektiv som folkhälsoperspektiv.

,

In the last 40 years we have seen a radical decrease in biodiversity, and it is estimated that wildlife populations have been reduced by 60 % since 1970. The greatest threats to biodiversity are agriculture and overexploitation but infectious diseases are listed among the five greatest threats.

Canine distemper virus belongs to genus Morbillivirus, family Paramyxoviridae and is closely related to measles, rinderpest and peste de petites ruminants. The virus causes systemic infection in its host with symptoms ranging from subclinical disease to severe neurological signs and even death. Since the virus was discovered in 1905 it has spread all over the world and today there are 18 different geographical linages. Already when the virus was discovered it was known that it could spread to other members of the family Canidae. However, the last 30 years we have seen a spread to all the members of the order Carnivora and to members of additionally four orders - Rodentia, Artiodactyla, Proboscieda and Primates. Some of the latest outbreaks amongst herbivores and primates have led to concerns about a potential threat against both production animals and humans.

This literature study aims to investigate whether canine distemper virus poses a threat to wildlife and if so, how we can prevent spread of the virus and disease outbreaks amongst these.

The reason for the virus unique ability to change hosts is not entirely mapped out but signs point towards that the hemagglutinin protein of the virus and the SLAM-receptor of the host plays a big part in the virus ability to infect new hosts. Genetic drift in the H-protein leads to changes in affinity and interaction between the protein and SLAM, and this is probably the most important factor for the virus to expand its host range.

To become endemic an infectious disease usually must be introduced in large animal populations or there has to be a continuous contact with reservoirs of the virus. For a long time, dogs have been considered as the only reservoir of canine distemper virus and therefore mass vaccinations have been performed in areas where dogs are in close contact with wildlife. Although the magnitude of the outbreaks has been reduced because of this, outbreaks still occur in wildlife populations. This indicates that there are other reservoirs that are still unknown to us.

Preventing spread to and between wildlife populations is all but simple. Today there are several available vaccines that gives great protection in dogs but has shown variating results among different wildlife species – from great protection to disease outbreaks and deaths caused by the vaccine. Thus, it is of today impossible to develop a strategy for preventing canine distemper that can be applied to all wildlife species. One will have to investigate and evaluate possible reservoirs, treatment and administration from case to case. Continuous research on the subject will be of greatest importance not only from a conservational perspective but also from a production, as well as a public health perspective.

Main title:Valpsjukevirus – ytterligare ett hot mot den biologiska mångfalden?
Authors:Norstedt, Cecilia
Supervisor:Berg, Mikael
Examiner:Löfgren, Maria
Series:UNSPECIFIED
Volume/Sequential designation:UNSPECIFIED
Year of Publication:2019
Level and depth descriptor:First cycle, G2E
Student's programme affiliation:VY002 Veterinary Medicine Programme 330 HEC
Supervising department:(VH) > Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health
Keywords:Valpsjukevirus, valpsjuka, viltmedicin, bevarandebiologi, biologisk mångfald
URN:NBN:urn:nbn:se:slu:epsilon-s-10402
Permanent URL:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-s-10402
Subjects:Animal diseases
Language:Swedish
Deposited On:09 May 2019 12:55
Metadata Last Modified:10 May 2019 01:01

Repository Staff Only: item control page

Downloads

Downloads per year (since September 2012)

View more statistics

Downloads
Hits