Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Sårläkningens grundprinciper finns dokumenterat sedan flera tusen år tillbaka. Många metoder som användes då är idag föråldrade men det finns substanser som moderniserats och förfinats, som t.ex. honung. Med introduktionen av antibiotika och massframställningen av penicillin på 1940-talet glömdes många gamla sårläkningsmetoder bort. En av dessa metoder var larvterapi som finns beskrivet i detalj av en amerikansk läkare på 30-talet. Enligt läkaren verkade larverna lovande i behandlingen av nekrotiska sår men metoden hann inte få genomslag innan penicillinet stal
rampljuset.

Nu på senare tid har antibiotikaresistens hos bakterier uppmärksammats och man fruktar dagen då antibiotika inte längre har någon avdödande effekt. Multiresistenta bakterier är inget skämt. Nya läkemedel är komplicerat att framställa vilket gör att man försöker minska användningen av dem och på så sätt minska resistensutveckling. Alternativa behandlingar är eftersökta och larvterapi har många förutsättningar att vara en av dem.

Med tanke på resistensläget och att sårläkning med konventionella metoder inte alltid är optimal väcks frågan om det finns alternativ som är bättre, exempelvis larvterapi. Forskning om verkningsmekanismer, jämförande studier och rapporter om kliniska fall stödjer resonemanget om att hydrogel, en konventionell metod, i vissa aspekter är sämre än larvterapi. Hydrogelen hjälper endast till genom att luckra upp nekrotisk vävnad och stimulera bildandet av bindväv. Larvernas utformning och utsöndring påverkar många fler ingående komponenter i sårläkningen. Debridering sker både mekaniskt med munkrokar och hårdheter längs kroppen och kemiskt med enzymer. Desinficering sker genom att larverna käkar upp patogener och avdödar de med antibakteriella substanser i magtarmkanalen. Sekretet som utsöndras minskar även inflammation och stimulerar sårläkning, där vissa beståndsdelar påvisats vara allantoin och MAE-P6. En annan fördel som larverna har är den relativt låga kostnaden och simpla framställningen. Nackdelar är det korta bäst före-datumet och ovana hos utövarna som leder till felaktig applicering eller att djur lyckas få av förbanden.

Det lilla utbudet på noggranna och omfattande studier gör det svårt att med säkerhet bedöma larvernas användbarhet. Dock visar många av de studier som finns att larvterapi i mångt och mycket är bättre än konventionella metoder när det kommer till debridering och tid till såret börjar läka. Mer forskning behövs, i synnerhet på de antibakteriella och anti-inflammatoriska substanserna som är medverkande skäl till larvterapins framgång.

The basic principles of wound healing can be found documented several thousand years ago. Many methods from that time are outdated today, but there are substances which have been modernized and refined, for example honey. With the introduction of antibiotics and the mass production of penicillin in the 1940’s, many old methods of wound treatment were forgotten. One of these methods was larval therapy which is described in detail by an American doctor in the 1930’s. According to the doctor, larval therapy seemed promising in the treatment of necrotic wounds, but the method didn’t quite catch on before the limelight was stolen by penicillin.

In recent times, antibiotic resistance in bacteria is getting more and more attention and the fear of having no effective medication against these threats is real. Multi-resistant organisms are not to be trifled with. New drugs are hard to produce which makes reducing the usage of antibiotics and therefore the development of resistance even more important. Alternative treatments are sought after, and larval therapy might just fit the bill.

Considering the current state of antibiotic resistance and that wound treatment by conventional means might not be ideal, it begs the question if there exist better alternatives, for example larval therapy. Research on mechanisms of action, comparative studies, and rapports from clinical cases supports the claim that hydrogel, a conventional method, in some respects is inferior to larval therapy. Hydrogel only softens and loosens necrotic tissue and help stimulate the formation of connective tissue. The shape and secretion of the larvae affects considerably more elements in wound healing. Debridement is both mechanical through specialized mouth hooks and minute spines on their bodies, and chemical through the release of enzymes. Disinfection is achieved when pathogens ingested by the larvae are destroyed by antibacterial substances present in the gut and intestines. The secrete also dampens inflammation and stimulates wound healing. Two important components of the secrete have been identified as allantoin and MAE-P6. Some other benefits of larval therapy are the relatively low cost and simple manufacturing process. Disadvantages are the short shelf life and practitioners’ unfamiliarity with the medium, which leads to incorrect application or enabling the treated animals getting the bandages off.

The limited selection of thoroughly executed and extensive studies makes it difficult to evaluate the usefulness of larval therapy with certainty. However, many of the present studies show that larval therapy surpasses conventional means when it comes to debridement and the time it takes for the wound to start its healing process. More research is needed, especially on the antibacterial and anti-inflammatory substances which are heavy factors behind the success of larval therapy.