Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Att immobilisera vilda djur har gjorts under tusentals år genom fysiska metoder men även med kemiska metoder. Idag är kemisk (farmakologisk) immobilisering ett viktigt redskap vid bevarande- och forskningsprojekt för att öka säkerheten både för djur och människor. Även vid fysiska immobiliseringsmetoder kan kombinationer med lugnande, sederande, analgetika och anestetiska substanser vara viktigt för minskad stressreaktion och skaderisk. Det finns ingen ideal teknik som alltid passar för en speciell art utan det varierar med biologiska, ekologiska och praktiska faktorer.

I denna litteraturöversikt har studerats vilka protokoll som används vid kemisk immobiliseringa av vilt levande älg (Alces alces), brunbjörn (Ursus arctos) och gråvarg (Canis lupus) samt hur dessa läkemedelskombinationer påverkar injektionsvolym, protokollets reverserbarhet, oönskade effekter och risker.

Vid kemisk immobilisering av vilda djur används ofta fjärrlevereringssystem (blåsrör eller skjutvapen) med bedövningspil vilket möjliggör injektion av immobiliseringspreparat utan att vara i direkt närhet av djuret. Ofta ges en kombination av olika läkemedelssubstanser med synergieffekt för att åstadkomma en balanserad immobilisering samtidigt som bieffekterna minimeras genom att lägre dos av respektive substans kan användas. Det vanligaste är att opioider eller NMDA-receptorantagonister kombineras med sederande och lugnande preparat. Opioiderna är reverserbara med antagonister medan NMDA-antagonisterna måste metaboliseras för att effekten ska försvinna. Läkemedelskombinationerna, så kallade protokoll, skiljer sig mellan olika djurarter, årstid, länder, anledning till immobilisering etc. Många opioider som används till vilda djur har mycket hög potens vilket gör dem extremt toxiska för människor.

Omgående efter att djuret immobiliserats ska övervakning av andnings- och hjärtfrekvens, kroppstemperatur och syresättning inledas och vid behov ska åtgärder snabbt sättas in för att justera avvikelser till exempel genom avkylning eller tillskottsvärme, eller genom intranasal syretillförsel. Även stressrespons och medvetandegrad ska övervakas och vid behov ska smärtlindring och anestesidjup justeras.

Till älg används ofta opioider. För att minska risken för aspirationspneumoni bör dessa inte kombineras med sederande och lugnande α2-adrenoceptoragonister vilka ger en muskelrelaxerande effekt som medför svårigheter att behålla djuret liggande i bröstläge. Opioider kan ha negativa effekter på andningen och ge acidos. Som alternativ kan ketaminmedetomidin användas, bieffekter är hypertension och hypoxemi. Protokoll med opioid och α2-adrenoceptoragonister kan vara ett alternativ till björn, men oftast används NMDAreceptorantagonist (tiletamin), bensodiazepin och även α2-adrenoceptoragonist. Genom att kombinera tiletamin-zolazepam med en α2-agonist förbättras de analgetiska egenskaperna och minskad mängd NMDA-antagonist krävs. Detta ökar protokollens reverserbarhet och minskar läkemedelsvolymen. Nackdelen är ökad risk för hypertermi och hypoxemi. De flesta protokollen till varg innehåller en NMDA-receptorantagonist och en α2-adrenoceptoragonist eller bensodiazepin. Ketamin-medetomidin ger protokollet viss reverserbarhet med antagonist jämfört med tiletamin-zolazepam, men ökar risken för allvarlig hypertermi.

Humans have immobilized wild animals for thousands of years, both through physical restraint but also by chemical methods. Today, chemical immobilization is an important tool for conservation and research projects to increase the safety of both animals and humans. When physical immobilization methods are used, combinations of sedatives, tranquillizers, analgesics and anesthetics can reduce stress and risk of injury. There is not one method that is always the best for a species, it depends on biological, ecological and practical factors.

The aim of this review was to study what protocols, combinations of drugs, are used for chemical immobilization of wild moose (Alces alces), brown bear (Ursus arctos) and gray wolf (Canis lupus), and the effects the drug combinations have on injection volume, reversibility of the protocol, side effects and risks.

Remote delivery systems are often used when immobilizing wild animals. It can be done with blow pipes or guns/firearms using a dart that contains and deliver the drugs. A big advantage with these systems is that a certain individual can be chosen and it is possible to do from a distance. Often, a combination of different drugs with synergistic effect is given to provide a balanced immobilization while side effects are minimized by using a lower dose of each substance. Most commonly are opioids or NMDA-receptor antagonists combined with tranquillizers and sedative drugs. The opioids are reversible with antagonists, while NMDAantagonists must be metabolized to eliminate the effect. The drug combinations differ between different species of animals, seasons, countries, reason for immobilization etc. Many opioids used for wildlife have very high potency which makes them extremely toxic to humans.

Immediately after immobilization of the animal, monitoring of respiratory and heart rate, body temperature and oxygenation should be initiated and, if necessary, measures should be taken to adjust deviations, for example by cooling or supplementary heat or by intranasal oxygen delivery. Also stress response and awareness should be monitored, analgesics and anesthesia adjusted if needed.

To moose opioids are often used for chemical immobilization. In order to reduce the risk of aspiration pneumonia, these should not be combined with tranquillizers and sedative α2adrenoceptor agonists because the increased muscle relaxation causes difficulty in maintaining the animal in sternal recumbence position. Opioids can adversely affect respiratory function and the development of acidosis. Alternatively can ketaminemedetomidine be used, side effects are hypertension and hypoxemia. For brown bears protocols with opioid and α2-adrenoceptor may be an alternative, but usually are NMDAreceptor antagonist (tiletamine), benzodiazepine and also α2-adrenoceptor agonists used. The combination with an α2-agonist increases analgesic properties and reduces the amount of NMDA-receptor antagonist that is required. This increases the reversibility of the protocol and reduces drug volume. The disadvantage is an increased risk of hyperthermia and hypoxia. Most protocols for gray wolf contain a NMDA-receptor antagonist and an α2-agonist or benzodiazepine. Ketamine-medetomidine provides better reversibility to the protocol compared to tiletamine-zolazepam, but increases the risk of severe hyperthermia.