Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Osteokondros är en sjukdom som utvecklas hos föl, men som oftast inte orsakar problem förrän flera år senare. Dessutom är det inte alla hästar som får symtom av sjukdomen. Sjukdomen kan drabba alla leder i hästens fram- och bakben så länge benen växer. När ett föl föds består de långa rörbenen av både benvävnad och tillväxtbrosk som tillåter att benen fortsätter växa. Vid osteokondros är det vanligen tillväxtbrosket som finns närmast leden som är affekterat. Det första steget i förloppet är nekros i tillväxtbrosket som resulterar i att att brosket fokalt inte omvandlas till benvävnad på ett normalt sätt. Det är viktigt att skilja tillväxtbrosket från ledbrosket, det förstnämnda är blodförsörjt och finns bara hos växande individer, medan det senare ej är blodförsörjt och kvarstår hela livet hos friska individer.
Lesioner som uppkommer på grund av osteokondros tidigt i hästens liv kan läka. Hur sent läkning kan ske varierar för olika leder, men generellt kommer inte förändringarna att självläka efter ett års ålder.
I vissa fall är lesionerna så små att de endast går att se med mikroskop. Lite större skador går att se med vanlig röntgen som konturförändringar av benet vid leden, men det behöver inte innebära att de sträcker sig hela vägen in till leden. Dock medför skadan en försvagning av benet under ledbrosket och det kan få följder. Dels kan en spricka uppstå från den osteokondrala lesionen genom ledbrosket, vilket benämns som osteokondros dissekans. Detta kan leda till att fragment frigörs i leden, något som i dagligt tal benämns som lösa benbitar då de kan innehålla ossifierat tillväxtbrosk. Den här litteraturgenomgången syftar till att reda ut vilken klinisk relevans som osteokondros har, samt att bidra till förståelse hos läsaren kring hur och varför osteokondros uppkommer hos hästar.
Sammanfattningsvis kan flera olika faktorer identifieras som bidrar till uppkomst av osteokondros. Det är viktigt att föl och unga hästar får röra sig fritt för att minska risken för osteokondros, med viss restriktion under den första tiden av fölets liv. I samband med avel bör man ta hänsyn till genetisk nedärvning av sjukdomen. Som tidigare angivet så är smärta eller andra symtom inte en given konsekvens av osteokondros, därför är kirurgisk behandling inte alltid rekommenderad när en förändrad benkontur ses vid en led. Val av behandling beror på var skadan sitter, hur stor den är, om hästen visar symtom och huruvida lösa fragment finns. Osteokondros kan sekundärt bidra till utvecklingen av smärtsam ledinflammation, vilket även bör beaktas i valet av behandling.

Osteochondrosis is a disease which is developed in the foal, but does not commonly cause problems until years later. Furthermore, not all horses with osteochondral lesions show symptoms. The disease can occur at any joint of the front or hind legs in the horse while the bones are still growing. At birth the tubular bones of the horse consist of both bone tissue and growth cartilage, which allows the bones to continue to grow. Osteochondrosis usually affect the growth cartilage located closest to the joint. The first stage of the pathogenesis is necrosis of the growth cartilage, leading to focal failure of normal cartilage ossification. It is important to distinguish between growth cartilage and articular cartilage, the former only exists in the bones of the growing individual and has an integrated blood supply, while the latter is found in healthy individuals of all ages and is without direct blood supply.
Lesions which emerge due to osteochondrosis early in the life of the horse can heal. Although the latest age at which healing can occur vary for different joints, generally the lesions will not self-heal after an age of one year.
In some cases the lesions are of microscopic size, while bigger defects can be studied radiographically as changes in the contour of the bone adjacent to the joint. The defect does not necessarily reach the joint cavity, however, the impairment of the bone just below the articular cartilage can have consequences. One possible outcome is that a crack is formed from the osteochondral lesion through the articular cartilage, which is referred to as osteochondrosis dissecans. This can result in a free fragment in the joint cavity which may consist in part of ossified growth cartilage. This literature review aims to clarify the clinical relevance of osteochondrosis and additionally to increase the readers understanding of how and why osteochondrosis occurs in horses.
In conclusion, several different factors can be identified which contribute to the emergence of osteochondrosis. The risk of sustained osteochondrosis is reduced if foals and young horses are given the opportunity to move freely, although some restriction is proper during the early life of a foal. Genetic predisposition for the disease should be considered in breeding. As mentioned before, pain is not a given consequence of osteochondrosis and surgical treatment is therefore not always recommended. The choice of treatment should be made considering where the lesion is located, its size, if the horse shows symptoms and whether loose fragments are present. Secondarily osteochondrosis can contribute to the development of painful joint inflammation, which also is a risk to consider when deciding on a treatment.