Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hästens små blodmaskar är hästens vanligaste endoparasiter. Sjukdom är vanligen asymtomatisk, men vid hög parasitbörda kan diarré, plötslig viktminskning, trötthet och svaghet ses. Hästarna kan också drabbas av larval cyathostominos som orsakas av ett massutträde av larver ur tarmslemhinnan och som i värsta fall kan leda till döden.
I dagsläget används tre olika substansgrupper för avmaskning mot hästens små blodmaskar: bensimidazoler, tetrahydropyrimidiner och makrocykliska laktoner. Resistens mot bensimidazoler förekommer världen över. Vad gäller resistens mot pyrantel (en tetrahydropyrimidin) är den vanlig i vissa regioner. Resistens mot ivermektin och moxidektin (två olika makrocykliska laktoner) är inte lika utbredd, men det finns studier som påvisat begynnande resistens eller resistens.
Till följd av resistensen är det viktigt att vara restriktiv med de preparat som finns och sålunda minska användningen av anthelmintika. En rekommenderad alternativ kontrollmetod är selektiv avmaskning. Denna metod går ut på att träckprov tas, äggmängd i träcken beräknas och enbart hästar med en äggmängd som överstiger ett visst värde avmaskas. Det finns dock begränsad evidens för hur effektiv metoden är och det är i dagsläget svårt att dra några slutsatser utefter tillgänglig litteratur. Det finns även en oro att infektion med hästens mest patogena stora blodmask, Strongylus vulgaris, riskerar att missas när vissa hästar lämnas obehandlade. I en studie var slutsatsen att selektiv avmaskning innebär att artdiversitet kan bibehållas, vilket bromsar utvecklingen och spridningen av resistens.
Det finns i dagsläget inga fall av cyathostominos beskrivna i litteraturen, som definitivt kunnat kopplas samman med anthelmintisk resistens. Dock har ökade fall av larval cyathostominos som observerats i Ontario i Kanada, kunnat kopplas samman med resistensutvecklingen. En anledning till att det inte finns några publicerade fall kan bero på att sjukdom vanligen är subklinisk. Klinisk sjukdom tros kunna öka om man enbart förlitar sig på makrocykliska laktoner.
Syftet med denna litteraturstudie var att ta reda på mer om resistens hos hästens små blodmaskar. Frågeställningarna var följande: vilka verksamma behandlingar finns mot hästens små blodmaskar? Vad är resistensläget hos verksamma behandlingar? Vad skulle konsekvenserna bli om resistens uppstod mot verksamma medel? Vilka strategier för att förebygga resistensutveckling finns?
I litteraturstudien konkluderades att användning av fenbendazol och pyrantel bör begränsas, eftersom resistensen är mer utbredd hos dessa än hos ivermektin och moxidektin. Användningen av ivermektin och moxidektin bör kombineras med kontrollmetoder såsom selektiv avmaskning för att upprätthålla det goda resistensläget. Om resistensnivån hålls på en kontrollerbar nivå kommer förmodligen klinisk sjukdom fortsätta ha en relativt låg prevalens.

The most common parasite in horses are the small strongyles. Disease caused by these parasites is usually asymptotic. However, symptoms like diarrhea, sudden weight loss, lethargy and weakness can be seen when the parasite burden is high. Larval cyathostominosis is a possibly fatal disease caused by mass-emergence of cyathostomin larvae from the intestinal mucosa.
As of today, three different groups of anthelmintics are used for deworming against cyathostomins. Namely, benzimidazoles, tetrahydropyrimidines and macrocyclic lactones. Resistance against benzimidazoles exists worldwide. Resistance against pyrantel (which is a tetrahydropyrimidine) is common in some regions. Resistance against ivermectin and moxidectin (two macrocyclic lactones) are not as common. However, there are studies that has detected resistance.
Due to resistance it is important to be restrictive with available drugs and decrease drug use. One recommended alternative control method is selective therapy. Using this method one analyses the number of eggs in the faeces and only deworm horses that has an egg count higher than a certain value. However, there is limited evidence on how effective this method is and it is difficult to draw conclusions from available literature. One problem with selective treatment is that it is possible to leave horses infected by the horse’s most pathogenic large strongyle Strongylus vulgaris, untreated. In one study, one conclusion was that selective treatment results in preserved species diversity, which slows down the development of resistance.
Today there are no cases of cyathostominosis in the literature definitely associated with anthelmintic resistance. However, the increased cases of cyathostominosis in Ontario, Canada is associated with the increased resistance. One possible explanation as to why there are no cases described in the literature may be that disease normally is subclinical. Clinical disease is believed to possibly increase if one solely relies on macrocyclic lactones for deworming.
The aim of this literature study was to learn more about resistance of the small strongyles and answering the following questions: what treatments are used against small strongyles? How is resistance currently affecting these compounds? What effects could resistance against deworming agents have? What strategies for preventing development of resistance exist?
The essay concluded that due to more widespread resistance to fenbendazol and pyrantel, usage of these should be minimized. Ivermectin and moxidectin are the most effective and should be combined with control methods, such as selective deworming, in order to stay effective. If resistance is kept at the current level, prevalence of clinical disease probably will continue to be low.