Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Lymfom är en av vanligaste maligna neoplasierna hos hund och en av de som behandlas mest. För att ställa en definitiv diagnos på lymfom bör cytologi och/eller histologi göras. I både human- och veterinärmedicin finns ett stort intresse för att hitta en biomarkör i blod för diagnos, prognos och övervakning vid behandling av lymfom. Intresset har resulterat i många studier av potentiella biomarkörer. I denna litteraturstudie har frågeställningen varit vilka möjliga biomarkörer som finns i serum vid diagnostik. Litteraturstudien diskuterar om biomarkörer kan användas för att säkerställa prognos samt övervaka behandling vid lymfom hos hund.

Det har länge varit av kliniskt intresse att finna biomarkörer för lymfom hos hund. Det finns få biomarkörer för lymfom i serum som har resulterat i kommersiella tillgängliga tester. Thymidine kinas-1 (TK-1), C-reaktivt protein (CRP) och haptoglobin är de som hittills har lanserats som kommersiella tester. I denna litteraturstudie beskrivs vad som har publicerats om TK-1, CRP, haptoglobin och cytokiner med avseende på biomarkör i serum för lymfom hos hund.

Det finns många likheter mellan lymfom hos hund och lymfom hos människa, både likheter i miljön och i molekylära abnormaliteter. Inom humanmedicin har ett liknande intresse funnits för att hitta biomarkörer i blod för lymfom. TK-1, CRP, haptoglobin och cytokiner har även testats inom humanmedicin som biomarkörer för lymfom. Laktatdehydrogenas (LDH) är ett exempel på en biomarkör som används mest inom humanmedicin för att diagnosticera och ställa prognos vid lymfom. LDH har även testats för hundar men resultaten överlappade mellan friska hundar och sjuka hundar.

Många av biomarkörerna i serum kan återfinnas vid andra tillstånd än lymfom, speciellt vid andra typer av maligna neoplasier. Specificiteten och sensitiviteten varierar med olika biomarkörer och studier. Vid användning av biomarkörer är det viktigt att veta vad testets styrkor är och i vilka sammanhang det är lämpligt att använda markören. Även om en biomarkör inte kan användas ensam för att ställa en diagnos, kan den vara användbar för att övervaka effekt av behandling eller utesluta att en malign neoplasi föreligger.

ack vare att intresset för biomarkörer vid lymfom hos hund finns och att flertalet studier görs på olika biomarkörer, kan det förhoppningsvis i framtiden underlätta det kliniska arbetet. Även om det krävs fler studier för att avgöra hur känsliga olika biomarkörer är och i vilka sammanhang de är användbara, visar flera biomarkörer stor potential att fungera som ett redskap för att diagnosticera, ställa prognos och övervaka behandling av lymfom hos hund.

Lymphoma is one of the most commonly diagnosed and treated malignant neoplasia in the dog. A definitive diagnosis of canine lymphoma should include histology or/and cytology. An interest in finding a biomarker in blood to diagnose, make prognosis or overview relapse at treatment of lymphoma in both human- and veterinary practice has resulted in many studies of potential biomarkers. Focus in this study has been to find out potential serological biomarkers that can be used to diagnose, prognose and overview treatment effects at lymphoma in the dog.

Finding a biomarker for canine lymphoma has long been of clinical interest and many studies have been performed in attempts to find one. There are few serological biomarkers that have resulted in commercial tests for lymphoma but TK-1, CRP and haptoglobin have been used to provide commercial lymphoma tests for dogs. This literature study describes published research on the applicability of TK-1, CRP, haptoglobin and several cytokines as biomarkers for lymphoma in dogs.

There are many similarities between human and canine lymphoma, including both environmental and molecular abnormalities. In human medicine, there is also an interest in finding a specific biomarker for lymphoma. Tested biomarkers for lymphoma in human medicine include TK-1, CRP, haptoglobin and cytokines although LDH is the most used biomarker in serum during human lymphoma. LDH has been tested as a biomarker in dogs with lymphoma but with overlapping results between healthy and diseased dogs.

Many of the biomarkers found in serum during lymphoma can also be found during other diseases, especially during other malign neoplasia. Specificity and sensitivity varies between different biomarkers and studies. When using biomarkers it’s important to understand the strength of the test and during which scenarios it’s effective. Even though a biomarker might not be able to diagnose a specific disease, it might be useful to follow up treatment or to exclude the presence of malign neoplasia.

There is an interest in finding a biomarker for lymphoma and many have been studied. In the future there will hopefully be more tools to use at the clinic to diagnose, make prognosis and follow up treatment of lymphoma. Further studies are required to determine the sensitivity of biomarkers and in which scenario they might be useful.