Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Fotröta hos får orsakar ekonomiska förluster och djurlidande i stora delar av världen. Sjukdomen orsakas av bakterien Dichelobacter nodosus. Fotröta har varit en känd sjukdom i hundratals år men först 1938 fann man den sjukdomsframkallande organismen.
När klövspaltens hud blir skadad eller utsätts för långvarig fukt kan den invaderas av jord- och träck-bakterien Fusobacterium necrophorum. Denna bakterie kan ge inflammation av klövspalten och möjliggör även för andra bakterier, inklusive D. nodosus, att etablera sig. De båda bakterierna fungerar synergistiskt. Även andra bakterier kan vara inblandade i patogenesen.
Symtom på fotröta är hälta och djuren ligger ofta mer än vanligt. Vid inspektion av drabbade klövar ses först en lindrig inflammation i klövspalten, så småningom med illaluktande grått sekret. I allvarliga fall ses sedan underminering av sul- och vägghorn. Kroniska smittbärare förekommer och miljöfaktorer såsom fukt och värme påverkar kraftigt sjukdomens uttryck.
Dichelobacter nodosus är en Gramnegativ obligat anaerob bakterie, en rörlig stav med rundade ändar. Olika bakteriestammar har olika virulens. Virulensen är relaterad till fimbrier av typ IV, som i sin tur är associerade till bakteriens rörlighet, förmågan att producera proteaser samt till celladhesion. Bakterien är svårodlad och prov från fotrötelesioner odlas i första hand på hovagar. För diagnos kan man också använda sig av PCR (polymerase chain reaction)-analys för att detektera bakterie-DNA i olika sorters prover.
Behandlingen av fotröta består av fotbad, utslagning av misstänkta kroniker och i allvarliga fall allmänbehandling med antibiotika. Vaccin finns men fungerar i allmänhet dåligt. Vissa fårraser har visat sig ha större motståndskraft än andra mot sjukdomen.
Få artiklar har skrivits om D. nodosus överlevnad i miljön. Överlevnaden anges i olika källor från 3 till 14 dagar. Svenska Fårhälsovården var intresserade av en studie som skulle visa hur länge D. nodosus kan överleva i miljön. Syftet med detta försök var därför att i laboratoriemiljö undersöka hur länge D. nodosus kan överleva i jord.
Typstammen för D. nodosus uppodlades och tillsattes jordprover som sedan förvarades vid två olika temperaturer. Prover togs ut under 14 dagar och realtids-PCRanalys användes för att detektera bakterie-DNA. För att säkerställa att DNA kom från levande bakterier genomfördes även odling på hovagarplattor. Prover från dessa analyserades också med hjälp av realtids-PCR för att detektera växt av D. nodosus. Förutom odlingen prövades även en metod att skilja viabla från icke-viabla celler; EMA (etidium monoazid bromid) -behandling.
Resultaten visade att levande bakterier fanns kvar i jorden den sista dagen av försöket, det vill säga efter 14 dagar. Från dag 7 sågs en minskning i antal positiva prov på hovagarodlingen. Däremot var samtliga prover som togs direkt från jorden positiva, vilket betyder att EMA-behandlingen inte lyckades fullt ut. Några slutsatser angående temperaturens betydelse för bakteriens överlevnad kunde inte dras. Detta försök har således visat att bakterien kan överleva längre i jord i aerob miljö än man tidigare trott. Denna kunskap har stor praktisk betydelse vid behandling av fotröta i besättningar då man inte längre kan anta att ett utrymme, eller en hage, som varit fritt från får i två veckor är riskfritt ur smittosynpunkt.