Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Primary hyperaldosteronism is an endocrine disease that recently is suggested to be more common in cats than previously thought, and is suspected to be a contributing factor to the development of chronic kidney disease (CKD) among cats. The clinical signs in cats with primary hyperaldosteronism are similar to those seen in CKD. Both conditions may lead to hypertension, hypokalemia, progressive kidney damage, and proteinuria. Medical therapy is available for primary hyperaldosteronism. Therefore, the differentiation of cats with primary hyperaldosteronism from cats with chronic kidney disease is of clinical importance.

Chronic kidney disease is common in cats, but there are few studies on the prevalence of primary hyperaldosteronism in cats. One contributing factor in Sweden may have been the lack of an easily available analysis for aldosterone. The first aim of the present study was to evaluate an aldosterone-ELISA for diagnostic purposes in cats and dogs. The second aim was to compare serum aldosterone concentration between cats with chronic azotemia and nonazotemic cats, and to analyse the correlation between serum aldosterone concentration and blood pressure in cats with chronic azotemia.

The aldosteron-ELISA (DRG Diagnostics, Marburg, Germany) were evaluated at the Clinical chemistry laboratory at the Swedish University of Agricultural Sciences in Uppsala. Twentyeight client-qwned cats were included in the study, 14 cats woth chronic azotemia and 14 nonazotemic cats. Blood samples were taken at the University Animal Hospital, Swedish University of Agricultural Sciences.

The results of the validation of the aldosterone-ELISA assay showed linearity up to serum concentrations of aldosterone of approximately 600 pmol/l. In dogs and cats, the medium intra-assay coefficient of variation was approximately 8%. The medium inter-assay coefficient of variation was 4.4% in cats and 10.4% in dogs. Elevated serum concentrations of aldosterone (hyperaldosteronism) were found in two (14%) cats with azotemia. To distinguish cats with primary hyperaldosteronism from secondary, measurement of the plasma renin concentration is needed. Plasma renin activity will be determined, but was beyond the scope of the present study. There was no significant difference in serum aldosteron concentration between cats with azotemia and non-azotemic cats. Serum aldosterone concentration in hypertensive cats with chronic azotemia was significantly higher (median, 331 pmol/l; range, 313-332 pmol/l) than in normotensive cats with chronic azotemia (median, 223 pmol/l; range 135-280 pmol/l) (p=0.03, Mann-Whitney-U test).

To the author's knowledge, this is the first study on the prevalence of hyperaldosteronism in cats with kidney disease in Sweden. Although the study was small, hyperaldosteronism was demonstrated in a number of cats with azotemia. More studies are needed for improved insight in prevalence and ethiology of hyperaldosteronism in cats.

Den endokrina sjukdomen primär hyperaldosteronism misstänks vara vanligare hos katt än man tidigare trott och misstänks vara en bidragande faktor till kronisk njursvikt bland katter. Sjukdomstecken vid primär hyperaldosteronism liknar dem för kronisk njursjukdom då båda tillstånden kan leda till hypertension, hypokalemi samt progressiv njurskada med proteinuri. Då specifik terapi för primär hyperaldosteronism finns, är det av kliniskt värde att bland njursjuka katter kunna utskilja de som har en primär hyperaldosteronism.

Kronisk njursjukdom är vanligt på katt, men det finns endast ett fåtal studier på hur vanligt primär hyperaldosteronism är hos katt. Ett problem är att det inte funnits en lättillgänglig aldosteronanalys i Sverige. Det här arbetet hade två syften. Först att utvärdera en aldosteronELISA analys för diagnostiskt bruk hos katt och hund. Sedan, att undersöka och jämföra aldosteronnivåerna hos katter med kroniskt förhöjda njurvärden med katter med normala njurvärden, samt att undersöka korrelationen mellan aldosteronnivåerna och blodtryck hos katter med förhöjt njurvärde (kreatinin).

Aldosteron-ELISA (DRG Diagnostics, Marburg, Tyskland) utvärderades vid Klinisk kemiska laboratoriet, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Tjugoåtta privatägda katter inkluderades i studien, 14 katter med förhöjda njurvärden och 14 katter med normala njurvärden.

Resultaten från valideringen av analysmetoden visade på linjäritet upp till serumkoncentrationer av aldosteron på cirka 600 pmol/l. Hos hund och katt sågs mellankörningsvariation på i genomsnitt cirka 8%, samt en inomkörningsvariation på 4,4% hos katt respektive 10,4% hos hund. Förhöjda halter av aldosteron (hyperaldosteronism) återfanns hos två (14%) av katterna med förhöjt njurvärde. För att skilja på primär hyperaldosteronism från sekundär, krävs ett mått på plasma renin-koncentrationen. Detta kommer att analyseras men utanför ramen för detta arbete. Serumkoncentrationen av aldosteron hos katterna med förhöjt njurvärde var inte signifikant högre än hos kontrollkatter. Serumkoncentrationer av aldosteron hos hypertensiva katter med förhöjt njurvärde var signifikant högre (median, 331 pmol/l; spridning, 313-332 pmol/l, outliers ej inkluderade) än hos normotensiva katter med förhöjda njurvärden (median, 223 pmol/l; spridning 135-280 pmol/l) (p=0,03, Mann-Whitney-U test).

Till författarens kännedom är detta den första studien över förekomst av hyperaldosteronism hos njursjuka katter i Sverige. Även om studiegruppen var liten, så kunde höga serumaldosteronvärden påvisas hos ett antal katter med förhöjda njurvärden. Fler studier kring hyperaldosteronism hos katt vore därför önskvärt för att få ökad kunskap om prevalens, etiologi samt optimal diagnostik för katter med hyperaldosteronism.