Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Records of P III fractures from 235 horses, 71 of them were standardbreds, treated at 3 major Swedish equine hospitals (Strömsholm, SLU and Mälaren hästklinik) between 1994 and 2004 were evaluated for information such as the patients age, sex, breed, type of fracture, affected leg, time and place of the injury, treatment and, if possible, result of treatment. For the standardbreds, result of treatment was also followed up through written correspondence with owners and by screening AB Trav och Galopp racing-results. Moreover, results of horses with type II and III-fractures treated with rest and therapeutic shooing only were compared to horses in which lag screw fixation were added to achieve interfragmental compression.
Compared to the rest of the Swedish horse population, P III fractures were slightly more common among standardbred horses. The mean age of the affected standardbred was 5,8 years, compared to 7,9 years in the rest of the horse-population. Most horses injured themselves in the paddock. But while the hind hooves were most commonly affected in standardbreds the other horses mostly fractured their front hoof coffin bones. However, if injured during training or competition PIII of front hooves had the highest fracture frequency even among standardbreds. Seven of eight horses (88%) with type II and III-fractures treated by lag screw fixation came back to full performance compared to 15 of and 32 (47%) horses that were treated with rest and therapeutic shooing only. Three of the horses that underwent surgery also had to be treated for complications, such as bone infection in the region for the screw.
Including all types of P III-fractures, 61% of the standardbred horses 3 years old and older and 81% of the ones 2 years old and younger returned to performance.

Journalstudier över hästar med hovbensfrakturer har bedrivits på 3 svenska
hästkliniker/djursjukhus (Mälarkliniken, Strömsholm och Ultuna). Totalt 235
patienter som skadats mellan åren 1994 och 2004 delades in i ras, ålder, kön,
frakturtyp, drabbat ben, skadetillfälle, användningsområde, behandling och om
möjligt, resultat. Av de 235 hästarna var 71 stycken varmblodiga travhästar och
dessa följdes upp särskilt med djurägarenkäter och tävlingsresultat från ATG (om
hästarna startat efter skada). Uppgifterna har sedan jämförts mellan varmblodiga
travhästar och övriga hästar samt med tidigare studier. Jämförelse har också gjorts
mellan konservativ behandling och intern fixering av typ II och III-frakturer.
Enligt denna studie var travhästar överrepresenterade bland patienter med
hovbensfrakturer. Medelåldern var yngre för varmblodiga travare än för de övriga
hästraserna. De allra flesta hästarna, oavsett ras, skadades i hagen.
Typ I och II var de vanligast förekommande frakturtyperna. Frakturerna drabbade
framförallt bakhovarna hos varmblodiga travhästar medan det för övriga hästar
var vanligast att framhovarna drabbades. Skador på framhovar var också vanligare
hos de travhästar som skadat sig under träning eller tävling och då oftast
frakturering av den laterala vingen på vänster fram/bakben eller den mediala
vingen på höger fram/bakben.
Behandling av typ I-frakturer var i samtliga fall konservativ, och resultatet var
gott, med 82% av de skadade travhästarna som kunde återgå till samma prestation
som tidigare. Behandling av typ II och III-frakturer var antingen konservativ eller
med hjälp av intern fixering. Resultatet varierade mellan 47% och 88% som
kunde återgå till samma prestationsnivå som innan skada. Det var också
signifikant att de hästar som behandlades med hjälp av intern fixering hade ett
bättre resultat än de som behandlades konservativt, om än att antal hästar i studien
var få och att det därför fanns en osäkerhetsfaktor. Vid internfixering sågs
komplikationer exempelvis i form av infektion vid skruv i 3 fall av 10. Enligt
denna studie visade det sig att intern fixering av typ II och typ III-frakturer var att
föredra om man ser till behandlingsresultat, trots att denna metod i praktiken
sällan görs. Huruvida konvalescenstiden skiljer sig mellan internt fixerade
frakturer och konservativt behandlade var högst osäkert, då motstridiga uppgifter
funna i journaler och svar på djurägarenkäter.
Antalet frakturer av typ V, VI och VII var i detta material få. Alla 3 av de
varmblodiga travarna med intraartikulära komminuta (V) frakturer avlivades utan
behandling. De två föl som hade typ VII-fraktur har båda startat, och detta gäller
en ett-åring med chip-fraktur (VI).
Ett positivt behandlingsresultat för varmblodiga travhästar som drabbats av
hovbensfraktur (alla typer inräknade och oavsett behandling) var i denna studie
61%, vilket är en högre andel än i tidigare studier. Räknat på föl, unghästar hästar
som vid skadetillfället var satta i träning kunde 64% starta i provlopp, kvallopp
eller lopp efter skadan.
För att mer säkert kunna dra slutsatser om huruvida intern fixering framför
konservativ behandling ska rekommenderas krävs ett större patientunderlag samt
mer standardiserad konservativ behandling. Detsamma gäller konvalescenstidens
längd och utformning.