Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Ossification of the collateral cartilages of the distal phalanx has been studied primarily in cold blooded horses. The clinical relevance of this condition is unknown. Despite this fact, since 1939, all Swedish Ardenner stallions have had to be classified as being free from this ossification to be approved for breeding. Initially, palpation was used as a diagnostic method, but since 1982 radiology has been the only method used.

The aim of this study was to assess the outcome of 68 years of breeding program. Dorsopalmar radiographs were taken of the front feet of 58 Ardenners (30 mares, 8 geldings and 20 stallions) and the ossification of the collateral cartilages was evaluated and graded according to three different scales; - Ruohoniemi (grade 0-5), - Swedish University of Agricultural Science (grade 0-3), - and a new scale (grade 0-3), developed for this study. The amount of ossification was also studied with reference to sex, age, body size, cannon bone circumference and hoof conformation.

The prevalence of ossification in the studied population was approximately 80 %. Moderate to mild ossification was present in 69 % of the horses. No statistical significant correlations were observed between the level of ossification and any of the other observed parameters.

Despite the systematic breeding program that has been in place since 1939, there is no evidence of decreased prevalence of ossification of the collateral cartilages of the distal phalanx in the Swedish Ardenner horse breed.

Hovbroskförbening finns framför allt studerat hos kallblod och har trots brist på
vetenskapliga belägg om dess betydelse under lång tid betraktats som ett problem
hos ardennerhästar. Under åren 1939-2004 har kontroll av ardennerhingstars
hovbrosk krävts för avelsgodkännande och hingstar med måttlig-kraftig
hovbroskförbening har under denna tid selekterats bort. Till en början användes
palpation som diagnostisk metod, men från år 1982 övergick man till att enbart
använda röntgen.
Syftet med den aktuella studien var att bedöma resultatet av 68 års avelsarbete
genom att undersöka förekomsten av hovbroskförbening i en genomsnittlig
ardennerhästpopulation av idag. I studien ingick 58 ardennerhästar. Av dem var 30
stycken ston, 8 stycken valacker och 20 stycken hingstar. Röntgenbilder av båda
framhovarna togs med dorso-palmar projektion. Bildavläsningarna gjordes enligt tre
system: Ruohoniemis skala (grad 0-5), SLU:s skala (grad 0-3) samt enligt en ny
skala (grad 0-3). Hästarnas mankhöjd, bröstomfång, skenbensomfång samt fyra olika
mått på hovarna mättes.
Drygt 80 % av hästarna i det undersökta materialet hade någon form av
hovbroskförbening. Frekvensen av måttlig-kraftig hovbroskförbening var i
genomsnitt 69 %. Inget statistiskt samband sågs mellan grad av hovbroskförbening
och någon av variablerna: ålder, kön, hovens vinkel, skenans omkrets eller hästens
storlek.
Det finns i flertalet studier en visad medelhög-hög arvbarhet med en komplicerad
arvsgång för hovbroskförbening. Trots det kontinuerliga avelsarbete som pågått
sedan 1939 kunde vi inte se en minskad frekvens av hovbroskförbening i den
svenska ardennerhästpopulationen. Hovbroskförbeningens inkluderande i
avelsvärderingen diskuteras i arbetet.