Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Branschbolaget Svensk Raps AB har under flera år haft som mål att öka andelen odlad areal
av oljeväxter. Målet för 2005 var att odla 100 000 ha. Statistik från jordbruksverket visar att det år 2005 odlades oljeväxter på 82 500 ha, vilket är ca. 3 % av den totala åkermarken i Sverige, 2 688 000 ha. Av denna areal odlades 35 500 ha höstraps och 38 500 ha vårraps. Höstrapsen är en bra avbrottsgröda i stråsädesdominerande områden samt har fått en bättre lönsamhet genom introduktionen av hybridsorter och att den kan odlas som energigröda på uttagen mark (biobränsle).

Hösten 2004 startades detta examensarbete med syfte att undersöka höstrapsens
kväveupptagningsförlopp under växtodlingsäsongen och hur olika kvävegivor på höst och
vår, bladförluster under vintern, bladavfall under säsongen, insådd av fånggröda samt hur dess tidiga mognad påverkar mineralkvävemängderna (nitrat- och ammoniumkväve) i marken,
kväveutnyttjandet och kväveutlakningen. Fältstudien utfördes på Götala försöksgård
(Skaraborgs läns Hushållningssällskap) genom att grödklippning och kväveprofilprovtagning
gjordes vid olika tidpunkter under säsongen. Alla led stubbearbetades på hösten och övrig
bearbetning (plöjning, harvning och sådd) genomfördes i samband med sådd av respektive
gröda (havre, ärt och höstraps). Havre och ärt användes som jämförelsegrödor till höstrapsen.

Höstrapsens tillväxt under hösten var bra i försöket. Det var stora skillnader i kväveupptag och biomassaproduktion mellan de rapsled som gödslats med 30 respektive 60 kg N ha-1. Upptaget av kväve var 47 respektive 75 kg ha-1 och biomassa var ca. 500 kg större för rapsen som gödslats med 60 kg. Under vintern minskade biomassan med omkring 1000 kg ha-1 och kväveförlusterna från de ovanjordiska växtdelarna var 25 kg ha-1.

I marken sjönk mineralkvävemängderna från sådd till senhösten till 55 (obevuxen mark)
respektive 30 kg N ha-1 (mark bevuxen med höstraps). Tydligast var skillnaderna mellan
leden i andelen nitratkväve som var ca. 1/3 i rapsleden jämfört med vad som fanns i de
obevuxna leden. Vid nästa provtillfälle (tidigt på våren) hade mineraliseringen i rapsleden ökat mineralkvävemängderna, främst då nitratkväve, med ca. 20 kg N ha-1 och därmed innehöll samtliga led mellan 50 och 55 kg N ha-1.

Under hösten och vintern genomfördes även en nitratutlakningsundersökning, där
nitratkoncentrationen mättes på 80 cm djup med hjälp av sugceller, för att få ett värde på
nitratutlakningen under året. I den visade det sig att de obevuxna leden läckte ungefär dubbelt så mycket som den mark som hade en växande höstrapsgröda. Läckaget från den obevuxna marken fram till tidig vår var 32 kg NO3-N ha-1 och läckagen i de olika rapsleden (30 respektive 60 kg N ha-1) 14 respektive 15 kg NO3-N ha-1.

Under vintern genomfördes ytterligare en delstudie, där det undersöktes hur mycket
nitratkväve som tillförs till nederbördsvattnet som når marken om det först passerar genom ett rapsbestånd med 50 plantor per m2. Nitratkvävemängden i markvattnet under perioden 3/11 2004 till 11/4 2005 ökade med ca. 1 kg NO3-N ha-1 om det först passerat genom ett rapsbestånd. I denna studie förlorade de ovanjordiska växtdelarna 18 kg N ha-1 under vintern, vilket ska kunna jämföras med de 25 kg N ha-1 som de förlorade i den andra studien.

På våren såddes havren (kvävegiva på 100 kg N ha-1), ärten och fånggrödan (engelskt rajgräs). Till höstrapsen tillfördes olika kvävegivor (0, 100, 150 och 200 kg N ha-1) under två tillfällen på våren (ca. två veckors mellanrum mellan startgivan på 75 kg N ha-1 och kompletteringsgivan). Höstrapsens tillväxt kom igång sent på våren eftersom våren var torr.

Det maximala kväveupptaget i de ovanjordiska växtdelarna hos höstraps uppnås vanligen i
slutet av blomningen och marken har då sitt lägsta innehåll av mineralkväve. I studien var det maximalt uppmätta kväveinnehållet i höstrapsen 223 kg N ha-1 strax efter blomningen (4/7) i ledet som gödslats med 150 kg N ha-1 medan det provtagningstillfälle som hade högst kväveinnehåll i ledet som gödslats med 0 kg N ha-1 var vid skörd, 87 kg N ha-1. Kväveupptaget och biomassaproduktionen sjönk sedan fram till skörd i det gödslade ledet och hade ett kväveinnehåll på 199 kg N ha-1 vid skörd. Vad gäller markens mineralkvävemängder var de låga vid slutet av blomningen, men inte de lägsta. Troligen orsakade ett kraftigt regn senare på säsongen ett visst läckage av kväve, vilket resulterade i det lägsta mineralkväveinnehållet. I höstrapsleden var tendensen att mineralkvävemängderna ökade successivt från blomningen (14/6) och fram till skörd (1-8/8) troligtvis delvis p.g.a. nedbrytningen av de blad som rapsen tappade i samband med blomningen. Vid skörd fanns 70 kg N ha-1 i ledet som gödslats med 150 kg N ha-1 och i ledet som gödslats med 0 kg N ha-1 fanns 35 kg N ha-1 i markprofilen. I ledet med havre minskade mineralkvävemängderna från tidig vår fram till skörd då det fanns 43 kg N ha-1 och i ledet med ärter var mineralkväve i marken under säsongen och fram till skörd konstant ca. 50 kg N ha-1.

En delstudie utfördes för att undersöka hur mycket kväve som de ovanjordiska växtdelarna
förlorar under bladfällningen. Detta gjordes genom att ett nät på 1 m² lades ut under våren i ledet med 150 kg N. Sedan samlades de nedfallna bladen in med en veckas mellanrum. Denna undersökning visade att kväveförlusterna var 18 kg N ha-1 detta försöksår. Bladen hade en ökande C/N-kvot med tiden enligt följande 14, 16, 19, 21 och 16. Den var över tiden tillräckligt låg för att kvävemineraliseringen ska gå snabbt.

Vid en jämförelse mellan olika kvävegivor till höstrapsen på våren visade resultaten att
oljehalten i fröskörden och C/N-kvoten i skörderesterna sjönk samt att kväveinnehållet i
fröskörden och mineralkvävemängderna i marken ökade med en stigande kvävegiva. Den
optimala kvävegivan på våren till höstrapsen detta år var 150 kg N ha-1. Skörderesterna för respektive gröda innehöll en kvävemängd på 41 kg N ha-1 (havre), 57-60 kg N ha-1 (ärt)
respektive 27-87 kg N ha-1 (höstraps). Höstrapsen efterlämnade större mineralkvävemängder i marken vid skörd (54-103 kg ha-1, 0-led ej medtaget) än vad havre (43 kg ha-1) och ärt (43-57 kg ha-1) gjorde.

Fånggrödan som konkurrent och upptagare av kväve visade sig varken påverka skörden vid
odling av ärt eller höstraps. Samtidigt reducerade de mängden kvarlämnad mineralkväve i
marken vid skörd.