Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Dogs presenting with vomiting and abdominal pain, are common patients at the small animal clinic, and the reason for these symptoms can have various aetiologies. One common reason for these symptoms is obstruction of the small intestine caused by a foreign body. Obstruction of the small intestine is best diagnosed by using radiography, contrast-study if needed, and ultrasound. To avoid further examinations, diagnosis from plain radiographs is preferable. One of the signs of illness one can detect from these examinations is a dilation of the small intestine proximal of the obstruction, caused by gas or fluid; ileus. The study of Graham et al (1998) proposed a quantitative measurement for evaluating if a dog has ileus or not. This measurement is a ratio of the diameter of the small intestine, divided by the height of the body of the fifth lumbar vertebra, measured on a lateral projection. Their conclusion was that, using their method, the number 1,6 should be considered upper limit for a normal diameter of the small intestine, with 2,0 as a definite ileus. The ratio 1,6-2,0 was a zone of insecurity. The aim of this study was to decide whether or not small animal clinicians with access to radiography are familiar with, and use, the quantitative measurement that Graham et al have developed for diagnosing ileus in dogs, and to see if there are other methods or diagnostic signs used, that are just as good for this purpose as the method of Graham et al. The results in this study suggests that participants in the study have knowledge of, and use, the quantitative method that this study is evaluating, and that it works quite well.

Hundar med kräkningar och buksmärta är vanliga patienter på smådjurskliniken.
Symptomen kan ha flera möjliga etiologier. En vanlig orsak till dessa symptom är
tunntarmsobstruktion orsakad av främmande kropp. Tunntarmsobstruktion
diagnostiseras med fördel med hjälp av en radiologisk undersökning, eventuellt
kompletterad med en kontraststudie, eller ultraljud. För att undvika vidare
undersökningar är dock diagnos ställd genom vanlig radiologisk undersökning
önskvärd. Ett av de tecken man ser vid dessa undersökningar är gas- eller
vätskedilaterad tunntarm proximalt om obstruktionen, vilket är ett tillstånd man
benämner ileus. Graham et al gjorde 1998 en studie där man tog fram ett förslag
på ett kvantitativt mått för att avgöra om en hund har ileus eller inte. Måttet är ett
ratio av tunntarmens diameter dividerat med höjden av femte ländkotans kotkropp
uppmätt på en lateralbild. Man kom i studien fram till att 1,6 gånger höjden av
L5:s kotkropp är övre gränsen för normal tunntarmsdiameter, men att 2,0 är en
definitiv ileus. Kvoten 1,6-2,0 betraktades som en gråzon. Syftet med denna
studie var att utröna huruvida smådjursveterinärer med tillgång till röntgen känner
till och använder den kvantitativa metod som Graham et al utarbetat för att
diagnostisera ileus på hund, samt om metoden ger lika bra resultat jämfört med
eventuella andra subjektiva metoder som smådjursveterinärer kan tänkas använda.
Resultaten pekar mot att deltagarna i studien känner till och använder den
kvantitativa metod som denna studie utvärderar, och att den fungerar
förhållandevis bra.