Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kommunikationerna i norra Norrland under den förindustriella tiden bestod i stort sett endast av vintervägar (Hoppe 1945, Lassila 1972). Människorna förflyttade sig trots allt över relativt stora områden med släde efter häst eller ren (Friberg 1935, Mannerfelt 1936, Hoppe 1945). Många nybyggen i Norrlands inland var under tidigt 1900-tal fortfarande isolerade från omvärlden tillföljd av bristen på vägar. Vid denna tid började Domänverket att anlägga smala vägar s.k. ”cykelstigar” på statens marker för att underlätta framkomligheten för sina tjänstemän (Hoppe 1945) och på så vis också bättre kunna tillvarata skogsråvaran.
Mycket lite finns skrivet om dessa cykelstigar. Det övergripande syftet med den här studien var därför att ge en helhetsbild över cykelstigarnas historia. Utifrån studier av historiskt källmaterial, fältinventeringar och intervjuer i Jokkmokksområdet, norra Sverige, sökte jag svaren på varför Domänverket började anlägga dessa cykelstigar. Vidare ville jag ta reda på var i landskapet cykelstigarna främst anlades samt hur byggnationen gick till i praktiken. Studien syftade även till att undersöka cykelstigarnas bevarandevärde idag.
Studier av det historiska källmaterialet samt statliga offentliga utredningar visade vilken omfattande statlig verksamhet som pågick kring cykelstigsfrågan under 1930-50 talet. Man ansåg att en utbyggnad av cykelstigsnätet skulle förbättra kommunikationerna för skogsarbetare och befolkningen på landsbygden. Man ansåg också att skogsbränder skulle kunna komma att släckas fortare. Den största utbyggnaden i landet skedde i Norrbotten där behovet av kommunikationer också var störst. Arbetsbeskrivningarna av cykelstigarna liksom intervjuerna visar hur noggrant kontrollerat anläggningsarbetet var, och vilket hårt kroppsarbete de innebar. Cykelstigarna har i tidigare litteratur beskrivits som ”Svältsnören” eftersom att arbetarna tjänade så dåligt (Sjögård 2009) att lönen inte ens räckte till att köpa mat.
Fältinventeringarna av fem olika cykelstigsobjekt i Jokkmokksområdet, uppvisar kulturspår som är äldre än själva cykelstigarna. Stigmarkeringar från så långt tillbaka i tiden som år 1817 samt en kavelbro daterad till år 1893 har återfunnits i anslutning till eller på själva cykelstigarna. Tillsammans med analyser av äldre kartmaterial tyder detta på att cykelstigarna anlades i närhet till äldre gångstigar. Denna slutsats stöds också av myndigheternas mål om att låta cykelstigarna förbinda ensamt liggande nybyggen med centralorter.
Cykelstigarnas historia blev emellertid inte långvarig. Under 1950-och 60-talet blev bilen var mans ägodel och cykelstigarna kom att ersättas av lättare skogsbilvägar. Idag finns endast igenvuxna fragmenterade stigar kvar.
Cykelstigarna berättar om samhällets utveckling och historia. På så vis är de en del av vårt kulturhistoriska arv. De tidigare anlagda vägarna som spred sig ut från bruksorterna hade liten betydelse för befolkningen. De avsåg snarare att förbinda de perifera områdena med den centraliserade makten för att stärka Sveriges gränser. När cykelstigsbyggnationen väl kom igång fick de, tillskillnad från tidigare vägprojekt, stor betydelse för den lilla människan. För många hemman och nybyggen blev cykelstigen den första riktiga utfartsvägen. De tillkom som ett resultat av att skogen som råvara fick ökad ekonomisk betydelse. Från att ha varit i stort sett väglöst spred sig cykelstigarna som ett finmaskigt nät över Norrland.
Jag anser att man genom att rusta upp cykelstigarna och göra dem mer lättillgängliga och framkomliga kommer att locka många människor, både ortsbor och turister att färdas längs dem. Att dessutom berätta deras historia samt den starka skogliga kopplingen till dem ger upplevelsen en extra dimension. Kunskap om landskapets historia och de människor som levt där, kan ge en känsla av kulturell tillhörighet.

During pre-industrial times, transport in northern Sweden relied on winter roads (Hoppe 1945, Lassila 1972). People traveled over relatively large areas with sledges drawn by horses or reindeers (Friberg 1935, Mannerfelt 1936, Hoppe 1945). During early 20:th century many settlements in the north Swedish inland were still quite isolated from the rest of the world due to the prevailing lack of roads. At this time the National Forest Enterprise started to construct narrow roads, so called “biking trails”, on state owned land. The objective was to improve access to forests for government officials and also to ease exploitation of forest resources.
Very little has been reported about these biking trails. The main objective of this study was therefore to present an overall picture of the history behind them. By studying historical records and making field inventories and interviewing persons with first-hand knowledge about these trails in the Jokkmokk region of northern Sweden, I found answers to why the National Forest Enterprise started constructing these biking trails in the first place. Further I wanted to find out where in the landscape these trails were drawn, and also what the construction work looked like in practice. The study also aimed at investigating the protection value of the biking trails today.
Studies of historical records and legislation proposals showed what an extended governmental work evolved around the biking trail issue during the nineteen thirties to the fifties. The opinion was that a development of the biking trail network would improve the communications for forest workers and people living on the countryside. They also hoped that forest fires could be extinguished faster as a result of this. The largest scale of biking trail construction took place in the north of Sweden where the need to improve communication was largest. Detailed working descriptions together with the stories told by the informers reveal the highly organized and hard work required to build these biking trails. In earlier literature the biking trails are described as “starving strings” (Sjögård 2009), referring to the poor salary earned by the trail-workers, insufficient even to buy food.
The field inventories, of five different biking trails in the Jokkmokk region, shows cultural traces which are older than the biking trails. Trail blazes in trees dating as far back as year 1817 as well as an old log road from year 1893 have been found close to or on the biking trail itself. Together with analyzes of old maps showing old walking trails, this indicates that the biking trails were constructed close to older routes. This conclusion is also supported by the governmental aim of connecting settlements with more central places. The history of the active use of these biking trails is brief. As the car became common already during the 1950s and 1960s, the biking trails were replaced by forest roads. Today there are only overgrown and fragmented pieces of the biking trails left.
The biking trails tell us about the development and history of our society. In that aspect they are a part of our cultural heritage. Earlier constructed roads, which spread out from the mill communities, had little relevance for the common people. They were rather built to connect vast parts of the country in order to strengthen the boundaries of Sweden. The biking trails on the other hand became important for common people. For many homesteads and settlements the biking trail became the first real exit road. They were built as the result of the gain of importance of forest resources. The inland of northern Sweden changed from being almost empty of roads to being covered by a fine net of biking trails.
I believe that by restoring the biking trails and making them more accessible, both locals and tourists will make extensive use of them. Telling their history – including their strong connection to the early Swedish forest industry - will give the experience an extra dimension. Knowledge about the history of the landscape and the people that once lived there will allow travelers to feel connected to previous generations.