Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

After having reviewed the cases in the Veterinary Disciplinary Board of Sweden regarding certificates year 2000 to October 2007 I have found that these cases more often than in all other cases result in disciplinary action. The punishment is to a greater extent the more serious form, i.e. warning. When I examined the reasons for imposing the punishments and the material that constituted the foundations of the reports, I came to the conclusion that the statistics above do not depend on a general lack of knowledge in the Swedish veterinary profession. A possible cause is that the demands set upon the veterinarian are exceptional and that the responsibility board has a physical object to examine (the certificate) and regulations that describe how the certificates are supposed to be formulated.

The fact that the knowledge about how to write veterinary certificates does not generally seem to be lacking does not exclude that lessons can be learned by examining the mistakes made by others. Yet another errand in the responsibility board can then probably be avoided. This study can be used as a shortcut to the archives of the Veterinary Disciplinary Board, and it concludes with a summary of the experience gained, directed towards the practicing veterinarian.

Efter att ha granskat samtliga fall rörande veterinär intygsskrivning i Veterinära
Ansvarsnämnden från och med år 2000 till och med oktober 2007 har jag funnit
att dessa ärenden i större omfattning än samtliga fall resulterar i disciplinpåföljd.
Påföljderna är dessutom i större utsträckning än annars av den allvarligare formen,
d.v.s. varningar. En naturlig följdfråga är om veterinärer generellt brister i sin
kunskap om hur intyg ska utformas. Jag kan i detta material inte se att
intygsärendena och de därpå följande disciplinpåföljderna i Veterinära
Ansvarsnämnden beror på en sådan kunskapsbrist. En möjlig orsak till de
uppgifter jag har fått fram är i stället att kraven som lagar, förordningar och
rekommendationer ställer på en veterinär vid utförande av just intygsskrivning är
exceptionella. Detta leder till att små misstag leder till större konsekvenser än vad
små misstag i den övriga veterinära yrkesutövningen gör. Man kan även anta att
Veterinära Ansvarsnämndens bedömningar i intygsfall blir enklare när man har ett
fysiskt faktum (intyget) att utgå ifrån och relativt ingående regleringar om hur
detta ska se ut.
Att kunskapen inte kan anses brista rent generellt utesluter dock inte att den
praktiserande veterinären kan dra lärdom av de misstag som faktiskt har gjorts.
Ytterligare disciplinärenden kan då sannolikt undvikas. Detta arbete kan användas
som en genväg in i Veterinära Ansvarsnämndens arkiv, och det avslutas med en
sammanställning av de erhållna erfarenheterna, riktade direkt till den
praktiserande veterinären.