Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Campylobacter spp. är en gramnegativ och mikroaerofil bakterie som i hög grad förknippas med matförgiftning efter intag av otillräckligt upphettat kycklingkött. Bakterien förekommer förutom hos fåglar även hos hund och katt där den i de flesta fall inte ger några kliniska symtom. Med detta som bakgrund utreder uppsatsen hur förekomsten av Campylobacter spp. ser ut hos hund och katt, vilka olika analysmetoder som finns och om val av analysmetod kan ha betydelse för hur hög prevalens som påvisas. Dessutom undersöks den kliniska betydelsen av bärarskap av Campylobacter spp. hos husdjuren och om det finns en risk för överföring till människa.

Det finns ett flertal analysmetoder för Campylobacter spp. Då de växer långsammare än många andra tarmbakterier sker lätt överväxt av konkurrerande flora vilket gör att selektiva medier krävs för att kunna isolera bakterien. De selektiva medierna består av en bas gjord på blod eller
kol som gör att toxiska syrederivat neutraliseras. Därtill tillsätts olika antibiotikum som möjliggör selektivitet i mediet, med andra ord hämning av bakgrundsfloran, vilket gynnar tillväxt av Campylobacter spp. Det är också möjligt att odla Campylobacter spp. på ickeselektiv agar om passiv filtration, där bakterien tillåts migrera genom ett filter med porer, sker innan. Det är även viktigt att odling sker i rätt temperatur.

Förekomsten av Campylobacter spp. hos hund och katt varierar i genomgångna studier från 0,8 % till 67 %. I de flesta studier är C. upsaliensis den dominerande arten, med C. jejuni på andra plats. Andra arter som detekterats är C. lari, C. helveticus, C. coli och C. hyointestinalis.
Ingen tydlig skillnad ses mellan förekomsten i olika delar av världen. Studier från Norden och Indien redovisar en högre prevalens jämfört med studier genomförda i södra Europa och Nordamerika. Möjliga skäl till variationen kan vara skillnader i isoleringsmetod, urval av djur till studierna eller geografisk lokalisation och därmed olika klimat.

De flesta studier visar att det endast är i undantagsfall som hundar och katter blir kliniskt påverkade av att bära på Campylobacter. Bakteriens patogenes hos människa skulle dock kunna vara applicerbar även på husdjuren, bland annat har C. upsaliensis visat sig kunna invadera epitelceller i magtarmkanalen hos människa. Något det till skillnad från klinisk påverkan finns belägg för är att smitta med Campylobacter från katt och hund till människa är möjlig. Att det överhuvudtaget kan ske överföring mellan sällskapsdjuren och människa bör ge indikationer på att närkontakt med hund och katt bör utredas som orsak till infektion med Campylobacter.

Campylobacter spp. is a microaerophilic bacterium that causes many cases of gastroenteritis all around the world. It grows slowly compared with other intestinal bacteria. It is most known for contaminating chicken meat, but it is also apparent among dogs and cats where it does not cause clinical disease. In this context, this essay considers the prevalence of Campylobacter spp. among dogs and cats and whether the method of analysis have any impact of the detected prevalence of the bacterium. Further the clinical impact of dogs and cats caring Campylobacter and the risk for transfer to humans are investigated.

There are different methods for isolation of Campylobacter spp. Since the bacterium grows slowly there is a significant risk for overgrowth of the background flora, why selective media is necessary for the isolation of Campylobacter spp. The selective medias available come from two main groups: blood containing or charcoal-containing media. Both blood and charcoal neutralise toxic derivatives from oxygen. Upon blood or charcoal the mediums contain a subset of different antibiotics which make them selective for Campylobacter spp. by inhibiting background flora. It is also possible to cultivate the microbe on non-selective media if passive
filtration is made before to sort out Campylobacter spp. from the sample. It is important that the incubation is made at the right temperature.

The prevalence of Campylobacter spp. in dogs and cats varies among different studies from 0,8 % to 67 %. In most studies the dominating species is C. upsaliensis with C. jejuni in second place. Other species detected are C. lari, C. helveticus, C. coli and C. hyointestinalis. It is not
possible to come to any conclusion whether there is a difference in the prevalence in different parts of the world. The prevalence is slightly higher in the Nordic countries and in India compared with southern Europe and North America. Possible reasons for the variations in
prevalence are different methods of isolation, different selection of animals for the studies or different geographic localisation and different climate.

It seems like it is just in exceptional cases that the animals get clinically affected by carry Campylobacter spp. in their gastrointestinal system. However, the pathogenesis for the bacterium in humans could also be applicable also in dogs and cats. C. upsaliensis has been proven to invade epithelial cells in the gastrointestinal canal in humans. There is proof for Campylobacter spp. being transmitted from dogs or cats to humans. Since a transmission from pet to pet-owner is possible at least in some cases there are good reasons for doing more investigations to sort out if close contact to dogs or cats can be a risk factor for gastroenteritis in humans.