Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Vingelsjuka hos katt leder till en non-suppurativ meningoencefalomyelit med symtom som vinglighet, nedsatta reflexer och beteendeförändringar. Kopplingen mellan sjukdomen och det neurotropa bornaviruset BoDV bevisades i mitten på 90-talet, men viruset var känt sedan innan i Centraleuropa där det orsakar neurologisk sjukdom hos bland annat häst och får. Det är framför allt utekatter som drabbas vilket misstänks bero på att viruset sprids via smådjur som näbbmöss och fåglar men epidemiologin, liksom många andra områden inom sjukdomen, är inte helt utredd ännu.

Den här litteraturstudien beskriver tillgängliga metoder för att diagnostisera vingelsjuka, både nyligen framtagna och mer rutinmässigt använda, samt diskuterar dess utmaningar.

Ante-mortem finns det i dagsläget ingen säker metod för att diagnostisera vingelsjuka då viruset persisterar i centrala nervsystemet och därmed är svårt att detektera. Ägarens beskrivning av historia samt symtombild kan dock ge en stark misstanke som kan stärkas ytterligare med hjälp av serologi och RT-PCR. Problemet vid diagnostik är att seroprevalensen bland friska individer varierar och har i Mälardalen, det område i Sverige där sjukdomen är vanligast, visat sig vara ca 16%. Studier har även visat att sjuka individer kan vara seronegativa. Detta betyder att serologi med hjälp av till exempel ELISA eller IFA kan leda till både falska positiva och falska negativa resultat. Det finns flera möjliga förklaringar till det, bland annat att viruset eventuellt kan spridas vertikalt från modern till kattungarna som då blir persistent infekterade och utsöndrar virus. En annan förklaring kan vara att helt andra virus som ännu ej upptäckts har inflytande på sjukdomen. Vid obduktion kan histologi bekräfta diagnosen och det finns även tillgång till mer provmaterial såsom hjärnvävnad samt olfaktoriskt epitel.

Sedan aviära bornavirus upptäcktes år 2008 har man insett att det kan finnas mer variation inom virusfamiljen än man tidigare trodde. Det kan försvåra diagnostik med konventionell PCR där det behövs en förbestämd frågeställning. Nyare metoder som är bredare och kan detektera virus utan förkunskap om vilket som finns i provet kan i framtiden vara hjälpsamma för att ge en större inblick i sjukdomens egenskaper. Exempel på sådana metoder är pan-viral microarray och metagenomik. Dock bör man ha i åtanke att metoder som ska vara praktiska i rutindiagnostik inte kan vara för avancerade.

Staggering disease in cats leads to a non-suppurative meningoencephalomyelitis with clinical signs like gait abnormalities, decreased postural reactions and behavioural alterations. The link between the disease and the neurotropic bornavirus BoDV was found in the mid-90s, but BoDV was known before that as it causes neurological disease in horses and sheep of Central Europe. Mainly cats with outdoor access are affected by staggering disease, which probably is due to the virus being spread by small animals in the wild such as rodents and birds. Although the epidemiology is one of many aspects of the disease that needs to be further investigated for us to fully understand it.

This review describes available methods för diagnosing staggering disease, both novel and more routinely used, and evaluates their challenges.

There is currently no fully reliable method for diagnosing staggering disease in the living cat since it persists in the CNS. The owner’s description of history and clinical signs can be enough to suspect the disease. Serology and RT-PCR can further confirm the diagnosis. The problem is that the seroprevalence among healthy animals varies and have for example been estimated to be 16% in the area in Sweden where the disease is endemic. However, studies have also shown that sick cats can be seronegative. This means that serology using for example ELISA and IFA can result in both false negative and false positive results. There are multiple possible reasons for this, including that the virus might be able to transmit vertically from the mother to her kittens resulting in a life-long persistence and virus shedding. Another explanation could be that currently undiscovered viruses have an impact on the disease. Post-mortem histology can confirm the diagosis, also additional tissues such as brain tissue and olfactory epithelium can be examined.

Since the avian bornaviruses were discovered in 2008 we have reasons to suspect that bornaviruses are more diverse than previously assumed. This can make diagnostics using conventional PCR difficult since it may fail to detect viral RNA. Novel methods with a wider spectrum and the ability to detect new viruses could in the future be helpful at providing knowledge of staggering disease. Pan-viral microarray and metagenomics are examples of these methods. Although, for a method to be of practical use in routine diagnostics it cannot be too advanced.