Home About Browse Search
Svenska


Frisch, Caroline, 2017. Hur skiljer sig olika diagnostiska metoder i förmåga att identifiera strukturer och patologiska förändringar i bakknä hos häst?. First cycle, G2E. Uppsala: SLU, Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health

[img]
Preview
PDF
358kB

Abstract

Skador i knäleden hos häst är en vanlig orsak till hälta och/eller nedsatt prestation. En skada på någon av strukturerna i leden leder ofta till instabilitet och minskad kongruens mellan ledytorna och till följd av detta en onormal belastning på leden. Instabilitet i leden kan bidra till att osteoartrit utvecklas. Även osteochondros är en vanlig skada i knäleden som orsakas av en störning i den endochondrala benbildningen. Vid osteoartrit ses röntgenförändringar som osteofyter, subchondral benskleros och minskad ledspringa. Också vid ultraljud kan osteofyter ses, liksom vissa mer omfattande broskdefekter. Även förändringar i ledkapseln kan bedömas med hjälp av ultraljud. Artroskopi är dock den bästa metoden för att utvärdera ledbroskets status.

Knäleden består av tre ledavdelningar. Viss kommunikation kan förekomma mellan dessa, men det varierar mellan olika individer. Likt andra synovialleder består knäleden av ledkapsel, ledvätska, ledbrosk och subchondralt ben. Dessutom omges leden av kollateralligament, patellarligament och korsband som bidrar med stabilitet och menisker som bidrar med stötdämpning och tryckutjämning samt skapar kongruens mellan ledytorna.

Korrekt diagnostik och behandling i ett tidigt skede förbättrar prognosen vid skador i knäleden. De senaste åren har diagnostiken av bakknä hos häst förbättrats, och därmed även den växande förståelsen för knäledens kliniska betydelse vid hälta. De diagnostiska metoder som idag används är röntgen, ultraljud och artroskopi. Alla dessa har vissa begränsningar men även förtjänster när de jämförs med varandra. På människa används MRI i stor utsträckning, något som inte är rimligt att genomföra i samma utsträckning på häst, då knäleden omges av en stor muskelmassa och har en svår anatomisk placering.

Röntgen används främst för att diagnosticera skelettförändringar som frakturer, fissurer, osteofyter, enteseofyter och skleros men även mer omfattande och kroniska mjukdelsskador kan ses radiologiskt. Ultraljud lämpar sig bäst för diagnostik av mjukdelar som senor, ligament och i viss mån ledbrosk. Även benytor kan utvärderas med hjälp av ultraljud, medan det kompakta och trabekulära benet endast kan ses vid röntgenundersökning. Artroskopi anses vara ”gold standard” för diagnostik av knäleden hos häst, trots att även denna metod har vissa begränsningar. Artroskopi är framförallt användbart för att visualisera broskdefekter, skador på korsband och menisker. Vid artroskopi är det även möjligt att behandla vissa typer av skador på exempelvis brosk, menisker och ligament.

Studier har gjorts där de diagnostiska metoderna har jämförts med varandra, både när det kommer till vilka strukturer som kan identifieras, men också deras förmåga att detektera skador i dessa strukturer. Även bedömningar som olika veterinärer/bilddiagnostiker gör utifrån samma material har studerats. Här visades att även erfarna bilddiagnostiker gör olika bedömning, både när det kommer till förekomst av lesioner och omfattningen av dessa. Ingen av metoderna kan ensam utvärdera hela knät och detektera all patologi, men tillsammans kan de ge en bra helhetsbild av knäleden hos häst.

,

Injuries of the equine stifle is a common reason for lameness and reduced performance in the horse. An injury at any given structure in the stifle often leads to instability and decreased congruence between the synovial surfaces. The instability of the joint can initiate the development osteoarthritis. Osteochondrosis is another common disease in the stifle, and is caused by a defect in the endochondral ossification. Osteophytes, subchondral sclerosis and a narrowed joint space are commonly seen radiographically in horses with osteoarthritis. Osteophytes can also be seen ultrasonographically, as well as more sever defects in the articular cartilage. Also changes in the joint capsule can be seen with ultrasound. Arthroscopy remains the best method for evaluating changes in the articular cartilage that occur during osteoarthritis and osteochondrosis.

The stifle consists of three joint departments, which there can occur some degree of communication between, although it varies between individuals. Just like any other synovial joint, the stifle consists of a joint capsule, synovial fluid, articular cartilage and subchondral bone. Furthermore, collateral ligaments, patellar ligaments and cruciate ligaments encloses the joint and contribute to stability. The meniscus contribute with shock absorption and creates congruency between the synovial surfaces.

A correct diagnose as well as treatment in the early disease process improves the prognosis when an injury has occurred. Over the last years the diagnostics of the stifle has improved, along with the growing understanding of the stifle joints clinical significance in the lame horse. The most used diagnostic methods is radiology, ultrasonography and arthroscopy. All of those diagnostics have limitations as well as advantages if compared to each other. In humans the use of MRI for diagnose of knee pathology is commonly used, which would not be quite reasonable in the horse considering the amount of muscle tissue surrounding the equine stifle, as well as its complicated anatomical placing.

Radiology is used for diagnosing skeletal changes, like fractures, fissures, osteophytes, entheseophytes and sclerosis but also severe and chronic soft tissue injuries can be detected radiographically. Ultrasound is best suited for diagnostics of soft tissues, like tendons, ligaments and to some extent cartilage. Moreover, osteal surfaces can be evaluated with ultrasound, while the compact and trabecular bone only can be evaluated radiographically. Arthroscopy is considered the gold standard diagnostic instrument for the equine stifle joint, although even this method has its drawbacks. Arthroscopy is mainly useful in visualization of defects in the articular cartilage, meniscal injuries and injuries to the cruciate ligaments. When performing an arthroscopy it is also possible to debride some types of injuries in the cartilage, meniscus and ligaments.

Studies have shown differences between the diagnostic methods in their ability to detect injuries in the different structures of the stifle, as well as intraobserver variability. Also well experienced veterinarians happen to make different judgement in presence and extent of injuries, both radiographically and ultrasonographically. None of the diagnostic methods is fully capable of evaluating the entire stifle, but together they contribute to a comprehensive picture of the equine stifle.

Main title:Hur skiljer sig olika diagnostiska metoder i förmåga att identifiera strukturer och patologiska förändringar i bakknä hos häst?
Authors:Frisch, Caroline
Supervisor:Skiöldebrand, Eva
Examiner:Tyden, Eva
Series:Veterinärprogrammet, examensarbete för kandidatexamen / Sveriges lantbruksuniversitet, Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap (f.o.m. 2016)
Volume/Sequential designation:2017:23
Year of Publication:2017
Level and depth descriptor:First cycle, G2E
Student's programme affiliation:VY002 Veterinary Medicine Programme 330 HEC
Department:(VH) > Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health
Keywords:häst, led, bakknä, diagnostik, röntgen, ultraljud, artroskopi
URN:NBN:urn:nbn:se:slu:epsilon-s-6623
Permanent URL:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-s-6623
Subjects:Veterinary science and hygiene - General aspects
Language:Swedish
Deposited On:15 Aug 2017 12:47
Metadata Last Modified:15 Aug 2017 12:47

Repository Staff Only: item control page

Downloads

Downloads per year (since September 2012)

View more statistics

Downloads
Hits