Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

During the last decade the world’s urban population has grown extensively and today more than half of the global population lives in cities. Sub Saharan Africa (SSA) is currently the fastest urbanizing region in the world and the change is concentrated to a few metropolitan areas. South Africa is one of the countries in the SSA region that early got to experience high rates of urbanization. In 1960 Johannesburg became the first city in the region to exceed 1 million inhabitants soon followed by Cape Town.
Due to the extensive governmental interference during the apartheid years (1948- 1994) South Africa has an unusual urbanization process. Even though apartheid was abolished over 20 years ago its legacy is still a dominant feature in many South African city structures, one of them being Cape Town. Through the history Cape Town has been formed by numerous of laws and zoning rules. The city structure is shattered, divided into small islands keeping the diverse population and its different livelihoods separated from each other. The majority of the poor population lives in the fringes of the city, far away from economic and social opportunities. Today the spatial planning system of Cape Town does not appoint with the existing poverty in an efficient way making it hard to create opportunity for bottom-up development, much needed when the formal economy has failed to absorb the mostly unskilled job seekers.
In line with a bottom-up approach participatory practices have shown to be successful. This thesis aims to investigate how participatory practices can be implemented in planning and design to create opportunities for social development in an economically and socially marginalized community. This has been done through a case study of Human Centered Design (HCD) in a site-specific design project in the township Khayelitsha, Cape Town. The site-specific project demonstrates how the method of HCD could be implemented while developing an activity centre for youth and focus on the value of HCD as a participatory tool when designing for social innovation. The result reveals that power relationships within the group can have a great impact on the result because of the highly social nature of a participatory process, and that it’s important to distinguish the long-term opportunities from the wishes that could be resolved immediately. When it comes to development of participatory practices landscape architecture can contribute greatly serving as a link between the physical, ecological and social aspects needed to create holistic environments for the future.

Den här uppsatsen är baserad på en fältstudie utförd i Kapstaden, Sydafrika under våren 2015. Studien är finansierad av styrelsen för internationellt utvecklings arbete (SIDA) genom uppsatsprogrammet Minor Field Studies (MFS).

Inledning
Under det senaste decenniet har jordens befolkning ökat avsevärt och idag bor mer än hälften av jordens population i städer (UN 2014 p.1-7). Subsahariska Afrika (SSA) är idag den snabbast växande urbana regionen i världen och förändringen är koncentrerad till ett fåtal storstadsområden (UNICEF 2012, p.4). Sydafrika är ett av de länder i SSA-regionen som tidigt fick erfara hög urbanisering. Johannesburg blev år 1960 den första staden i regionen att överskrida 1 miljon invånare tätt i följd av Kapstaden (UN 2004).
Sydafrika har haft en ovanlig urbaniseringsprocess på grund av den sydafrikanska regeringens strikta kontroll över befolkningens bosättningsmöjligheter under Apartheid eran mellan 1948-1994 (Besteman 2008, p.1). Även om Apartheid upphörde för över 20 år ses spåren fortfarande i många Sydafrikanska stadsstrukturer idag, en av dem är Kapstaden (Turk 2012, p. 21). Genom historien har Kapstaden formats av åtskilliga lagar och zoneringar (Turk 2012, p. 4). Idag är stadsstrukturen splittrad och kraftigt uppdelad i mindre distrikt som separerar den multikulturella befolkningen och skapar segregation. Majoriteten av den fattiga befolkningen är bosatta i utkanten av staden långt ifrån ekonomiska och sociala resurser (Todeschini 2015, p.245). Det fysiska planeringssystem som idag råder i Kapstaden samspelar inte med den existerande fattigdomen på ett effektivt sätt och ger inte utrymme för botten-upp utveckling. Något som är önskvärt när den formella ekonomin misslyckats med att tillgodose en majoritet av de okvalificerade jobbsökande (Todeschini 2015, p. 246).
I linje med ett botten-upp förhållningssätt har metoder av medborgardialog visat sig framgångsrika där brukarna på olika sätt involveras i designprocessen (Hussain, Sanders & Steinert 2012).
Denna uppsats syftar till att undersöka hur medverkandemetoder kan användas inom planering och design för att skapa möjligheter för social utveckling i socialt- och ekonomiskt utsatta områden. Detta har gjorts genom en fallstudie av Human- Centered Design (HCD) i ett platsspecifikt projekt i kåkstaden Khayelitsha, Kapstaden. Projektet rör utvecklingen av ett aktivitetscenter för två ungdomsorganisationer i området Makhaza i Khayelitsha.

Frågeställning och begränsningar
Följande huvudfrågeställningar har används:
Hur kan HCD metoden implementeras i ett design projekt för ett ungdomscenter i Makhaza?
• Vilka är faserna i en HCD-process och hur uttrycker sig dessa i Makhaza projektet?
• Vilka är förutsättningarna för Makhaza projektet?
• Vilka slutsatser kan dras från Makhaza projektet?
Studien har begränsats tematiskt till metoden HCD och geografiskt till området för projektet i Makhaza. Vidare är vår undersökning av HCD-metoden avgränsad genom samarbetet med SHIFT och det faktum att projektet rör en privat tomt. Vidare är både vår studie och arbetet kring uppsatsen begränsad av tid. Vår fältstudie i Kapstaden utfördes under åtta veckor och inkluderar endast delar av projektet i Makhaza.