Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Encephalitozoon cuniculi är en obligat intracellulär parasit som orsakar sjukdomen encephalitozoonos hos kaniner. Infektion kan även ses hos människor och parasiten är därmed zoonotisk. E.cuniculi-infektion sker via intag eller inhalation av sporer, överföring in utero eller okulär överföring. Predilektionsställen för parasiten är centrala nervsystemet, njurar eller linsen. E.cuniculi är en vanlig parasit hos kaniner men den exakta förekomsten i Sverige är okänd.
Att diagnostisera E.cuniculi-infektion hos kaniner är viktigt för korrekt prognos och behandling samt på grund av parasitens zoonotiska potential. Diagnostik in vivo är dock svårt och i nuläget erhålls klinisk diagnos genom neurologiska och oftamologiska undersökningar som kan kombineras med serologiska tester samt uteslutande av differentialdiagnoser. Den här litteraturstudien beskriver olika diagnostiska metoder som finns att tillgå och diskuterar fördelar och nackdelar med respektive metod. Vidare redovisas kliniska symptom, behandling, patologiska förändringar samt differentialdiagnoser.
E.cuniculi kan detekteras både före och efter döden. Bland ante mortem metoder finns uteslutande av differentialdiagnoser, serologiska tester, DNA-detektion i kroppsvätskor genom PCR och analys av cerebrospinalvätska (CSF) att tillgå. Av dessa metoder verkar påvisande av antikroppar med serologiska tester vara mest användbar. En nackdel är att det inte går att skilja mellan subkliniskt och kliniskt infekterade kaniner och ett positivt testresultat kan vara svårt att tolka. Uteslutande av differentialdiagnoser kan inte användas självständigt och DNA-detektion samt CSF-analys behöver utvärderas vidare. Diagnostik post mortem kan utföras genom histopatologi, immunohistokemi eller PCR av vävnadsprover, där PCR har högst sensitivitet. Ett hinder med histopatologi är att andra organismer kan ge en liknande histologisk bild och att sporer inte alltid kan detekteras. Immunohistokemi kan användas för en mer definitiv diagnos om sporer inte skulle vara detekterbara vid histopatologi.
Min slutsats är att alla diagnostiska metoder har såväl fördelar som nackdelar. Det krävs därför en kombination av olika metoder för att säkerställa E.cuniculi som orsak till sjukdom hos kaniner. Som post mortem metod är PCR av vävnadsprover att föredra på grund av dess höga sensitivitet. Ska kaninen däremot diagnostiseras in vivo rekommenderas en kombination av uteslutande av differentialdiagnoser, serologi och eventuellt PCR av urinprov. PCR har stor potential och skulle i framtiden kunna utvecklas vidare till en självständig diagnostisk metod för detektion av E.cuniculi hos kaniner. Detta skulle förenkla den diagnostiska processen för veterinärer och dra ner kostnaderna för djurägare.

Encephalitozoon cuniculi is an obligate intracellular parasite that causes encephalitozoonosis in rabbits. The parasite is considered to be zoonotic. E.cuniculi infects rabbits by ingestion or inhalation of spores, intrauterine transmission or ocular transmission and the brain, the kidneys or the lens are predilection sites. E.cuniculi is a common parasite in rabbits but the prevalence in Sweden is unknown.
To diagnose infection with E.cuniculi in rabbits is important for an accurate prognosis and treatment and also because of its zoonotic potential. Diagnosis in vivo is, however, difficult and a clinical diagnosis is currently received by clinical, neurological and ophthalmological examinations in combination with serological tests and by excluding differential diagnoses. This literature review describes different diagnostic methods that are available and discusses the advantages and disadvantages of each method. Furthermore, clinical symptoms, treatment, pathological changes and differential diagnoses are also reported.
E.cuniculi can be diagnosed both before and after death. Excluding differential diagnoses, serology, DNA-detection in body fluids by PCR and analysis of cerebrospinal fluid (CSF) are available ante mortem. Among these methods, serology appear to be preferred but the method can not distinguish between subclinically and clinically infected rabbits and a positive result can be difficult to interpret. Excluding differential diagnoses can not be used alone and DNA-detection and CSF-analysis need to be evaluated further. Post mortem diagnosis can be performed by histopathology, immunohistochemistry or PCR of tissue samples, where PCR is the one offering the highest sensitivity. A disadvantage with histopathology is the difficulties to distinguish between infections with E.cuniculi and with other organisms. Furthermore, spores are not always detectable. Immunohistochemistry can be used for a definitive diagnosis when spores are not detectable by histopathology.
It can be concluded that all of the diagnostic methods have both advantages and disadvantages. Therefore, it requires a combination of methods to detect if E.cuniculi causes disease in rabbits. As post mortem diagnosis, PCR of tissue samples is preferred, due to the high sensitivity. In contrast, if the rabbit will be diagnosed in vivo, a recommendation would be a combination of exclusion of differential diagnoses, serology and possibly a PCR of urine samples. PCR has a great potential and could be developed further for routine diagnosis for detecting E.cuniculi in rabbits. Thereby the procedure would be simplified for veterinarians and lower the cost for pet owners.