Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kattbett är vanliga både inom veterinär- och humanmedicinen. De orsakar ofta djupa sår som är svåra att rengöra och lätt blir infekterade med bakterier från kattens munflora. Rodnad, svullnad, värme och ökad känslighet i området kring bettet är karakteristiska symptom som uppstår i snitt 12 timmar efter bettet. Komplikationer som ses i samband med kattbett är huvudsakligen abscessbildning och tenosynovit, men även allvarligare komplikationer som septisk artrit, osteomyelit, bakteremi och meningit förekommer. Risken för komplikationer ökar om bettet sker över leder, senor eller ben vilket ofta är fallet när människor blir bitna, då händer och armar är de vanligaste lokalisationerna för kattbett. Risken för komplikationer är också större vid nedsatt immunförsvar eller leversjukdom.
Blandinfektioner som speglar kattens munflora är mycket vanliga. Pasteurella spp. tillhör den normala munfloran hos katt och är de bakterier som mest frekvent isoleras från kattbett. De vanligaste medlemmarna av Pasteurella spp.i kattbett är i fallande ordning P. multocida subsp. multocida, P. multocida subsp. septica, P. dagmatis, P. stomatis och P. canis. Indikationer finns på att P. multocida är mer virulent än de andra arterna, och att P. multocida subsp. septica är särskilt vanlig vid CNS-infektioner.
Veterinärer utgör en särskild riskgrupp för kattbett och fyra av fem blir bitna minst en gång under sin karriär. Oerfarna veterinärer löper större risk att drabbas än erfarna. Kattbett har rapporterats vara den tredje vanligaste djurrelaterade skadan för veterinärer och vara anledningen till en fjärdedel av alla ansökningar om försäkringsersättning.
Kattbett behandlas vanligen genom att såret spolas och rengörs. Död eller skadad vävnad skärs bort och fragment från tänder och ben avlägsnas. Att sy är vanligen inte indicerat eller rekommenderat tidigt i infektionen. Antibiotika sätts oftast in profylaktiskt. Olika penicilliner och amoxicillin + klavulansyra har god effekt på Pasteurella spp. och rekommenderas därför. Trots mycket hög känslighet hos Pasteurella spp. rapporteras det att en sjundedel av antibiotikabehandlingarna misslyckas.

Cat bites are common in both veterinary and human medicine. They are typically puncture wounds and thus hard to cleanse, and they often become infected with bacteria belonging to the cat’s oral flora. Erythema, swelling, warmth and tenderness close to the wound are characteristic symptoms that typically present themselves 12 hours after the bite. Abscess formation and tenosynovitis are the most common complications associated with cat bites. Less common but more severe complications are septic arthritis, osteomyelitis, bacteremia and meningitis. The risk for complications increases if the bite involves tendons, joints or bones, which is often the case when humans get bitten due to hands and arms being the most common localizations for cat bites. The risk is also greater for immunodeficient patients and those with liver disease.
Mixed infections that mirror the cat’s oral flora are very common. Pasteurella spp. are part of the normal feline oral flora and are the most frequently isolated bacteria from cat bites. The most common members of Pasteurella spp. in cat bites are, in descending order, P. multocida subsp. multocida, P. multocida subsp. septica, P. dagmatis, P. stomatis and P. canis. There are indications of P. multocida being more virulent than the others, and of P. multocida subsp. septica being especially common in infections involving the CNS.
Veterinarians are a particular risk group for cat bites; four out of five veterinarians get bitten at least once during their career. Inexperienced veterinarians get bitten more often than those with more experience. Cat bites have been reported as the third most common animal-related injury for veterinarians, and as the reason for one out of four insurance compensation claims.
Recommended treatment of cat bite wounds include irrigation, debridement and the removal of tooth- and bone fragments. Early wound closure is seldom indicated nor recommended. Prophylactic antibiotics are commonly used. Penicillins and amoxicillin-clavulanate are effective against Pasteurella spp. and are recommended. Despite the high sensitivity among Pasteurella spp. one out of seven treatments are reported to fail.